Onsdag, torsdag och Tränings-fredag 16,17,18/12
En från personalen (hon som jag känner, vi kan kalla henne anna) kom in i cellen på torsdagen och hade med sig en kortlek.
Vi spelade två omgångar "skit gubbe", hon vann båda...
Jag hatar ju sällskaps spel och skit egentligen men det var verkligen uppskattat från min sida att hon kom in och gjorde mig sällskap.
Vi hade trevligt och pratade endel.
Hennes närvaro gjrode mig väldigt glad! Konstigt att man kan bli glad för så lite ibland...
Fredag
vaknade 6.45. Klädde på mig, bäddade sängen och satte på tv:n som vanligt. Jakt och fiske går alltid på morgonen och det är ganska roligt att kolla på faktiskt.
Frukosten kom kl 7.45, då bad jag om promenad som vanligt och idag fick jag ju träna och duscha oxå!!
Bad oxå om att få städa min cell.
Kl 8.30 kom dem med städ grejorna, det var skurhink med mopp, (äckligaste mopp jag har sett!) trasor, svampar och rengörnigsmedel av olika slag.
Jag städade precis överallt och det har nog aldrig varit så städat i den där cellen förut.
damsög golvet och moppade golv, tak och väggar!
Toaletten fick sig en rejäl omgång och det var inte en dag för tidigt kan jag säga.
Det finns ingen dörr in till toan (pinsamt några gånger, jo tack...) och det luktade gammalt piss i hela cellen. Men inte nu längre!!
Jag vet inte om en häktes toalett kan bli fräsch, men nu kändes det som det iaf.
Cellerna är inte stora men fy fan va smutsigt det kan bli på så små ytor.
Kl 10 var det dax för motion, det har ju varit promenad nästan varje dag vid 9 och motion vid 14-15 tiden, men inte idag för nu var det andra rutiner.
Kände mig starkare den här dagen och jag sprang fortare och fortare, rodde fortare och cyklade längre än vanligt och svetten fullkomligt sprutade!!
Efter det passet kändes det väldigt bra, hoppas att jag alltid kan känna mig så här pigg och fräsch!
Var klar kl 11 och 11.15 kom lunchen, strimlad biff med bambuskott, helvete va gott det va!!
Vid 12 kom hon, som berättade om flytten upp till umeå, in i min cell och berättade att jag inte behöver åka till umeå. Vilken lättnad det var!
Jag blev så glad att jag började gråta (för ovanlighetens skull.. ) Fan va allt kändes toppen helt plötsligt, om det nu kan göra det där inne..
Ska jag bli släppt snart eller vad är det som händer?
Dem borde ju vara klara med mig, jag har ju sagt allt intalade jag mig själv.
Hoppet höll mig väldigt glad hela den helgen!
Tisdag 15/12 Träning!
Min advokat ringde mig vid 8.15.
Han ringde och berättade att han hade pratat med mamma och att hon hälsade.
Fick en stor klump i magen när han berättade det.
Darret i halsen kom direkt och jag kunde inte prata på någon minut, men jag bet ihop och klarade mig i från att börja gråta då.
Gick min dagliga promenad vid 9.
Det hade snöat en del var halt som fan!
Men efter ca 200 jävla varv så gick det bra att gå, för då hade det blivit spår i snön som gjorde att det gick bra att svänga, för det var det som var värst eftersom det blir väldigt tvära svängar i rastgården.
Vid 12 kom en kvinna från personalen in i min cell och berättade att jag skulle flyttas upp till umeå. (det vart inte så vid det här tillfället, återkommer om det)
Sjukt tänkte jag, va fan ska jag dit upp för? Dem kan ju lika gärna förhöra mig här nere! Vad är problemet?
Blev nästan lite rädd, hade ju på något sätt blivit trygg med tanken med att sitta i örebro häktet.
Ska jag då behöva flyttas 80 mil för att det ska vara lättare att förhöra mig??
14.05 fick jag gå iväg till motionsrummet och träna.
Jag löpte, rodde och cyklade och dra åt helvete ava jag svettades, jag kunde vrida ur kläderna när jag var klar.
Fanns mycket aggressioner att ta ut där inne!
Gick in i duschen sen och jävlar va skönt det va!
Får ju bara duscha var 3:e da, riktigt jävla vidrigt! usch...
Söndag, måndag 13-14/12 -09
Söndag
Hände egentligen inget den dagen. Satt och läste nästan hela dagen, var ute på min promenad i rastgården.
På rastgården finns det ju inget annat att göra än att tänka.
Det är oundvikligt, konstigt nog var det inte så jobbigt att gå där ute och tänka på allt.
Det va ju svårt att gråta där för att det satt ju en vakt att kolla på mig hela tiden, så där ute kunde jag vara stark på något sätt.
Måndag
Jävlar va jobbigt allt kändes den dagen.
Gråtet satt i halsen hela dagen, och väldigt många gånger brast det.
Hur mycke jag än försökte så gick det inte att vara stark när jag var själv inne i cellen. Det gick bra att vara stark när jag träffade personalen eller någon annan från polishuset.
Jag satt största delen av dagen på skrivbordet och kollade ut genom fönstret.
Jag saknade alla nära på utsidan. Vad ska alla tycka om mig nu, kommer någon ens prata med mig när jag kommer ut?
Vad kommer hända, blir jag släppt snart eller? Va fan händer på utsidan?
Undrade vad Rickard skulle tycka, vi har ju tränat länge ihop nu.
Sen visar det sig att jag håller på och distruberar doping.
Tror han att jag håller på med det då?
Jag hade gjort bra framsteg på gymmet då, så det skulle inte vara konstigt om han trodde det.
Jag va övertygad om att han hatade mig...
Mycket negativa tankar alltså.
Det var inga förhör den dagen, borde dem inte banka in frågor i mitt huvud nu??
Varför ska jag annars sitta här?
Va fan håller dem på med egentligen?
Helvete...
Skrev ett brev till mamma och kim.
Det var helt sjukt känslomässigt, tog säkert 2 timmar att skriva ett brev.
Kunde inte sluta gråta när jag skrev, är ju en riktigt jävla cry baby!
Men jag knåpade ihop ett brev och lämnade ut det till personalen när middagen kom.
Lördag 12/12 -09
På helger har man lite "sovmorgon" och frukosten kom 8.45 till mig.
Då fick jag berätta om vilka aktiviteter jag ville göra. Jag ville gå till bibblan, motionera och gå ut på promenad gården.
Jag fick komma ut på promenad gården kl 10 och det är som en tårtbit man går i utomhus, ca 6 meter lång och sen va den ca 3 meter bred på det bredaste stället och kanske 70 cm på det smalaste.
Så på en timme så hinner man gå helt sjukt många varv!!!
Det va galler i taket, klinker på golvet och gråa minerit väggar.
På det bredaste stället var det frostade glasrutor som vägg för att man inte skulle kunna kolla ut, men ändå få in mer ljus.
Promenadgårdarna är vägg i vägg med varandra och man får absolut inte prata med någon.
Man får gå runt i cirlar som ett jävla fån när vakterna kollar på oss ut igenom sina glasrutor i sina bås.
kl 14 var det min tur att gå till motionsrummet.
Tänkte börja med att löpa på löpbandet men jag fattade fan inte hur den jäveln funkade, så jag satte mig i roddmaskinen i en kvart för att sedan gå tllbaka till löpbandet och prova.
Det är ju så jävla tråkigt att ro!!!!
När jag kom till löpbandet såg jag att nödstoppen var intryckt så jag drog ut den och så startade maskinen, smart kille!!!!
Tränade i 55 min och jag vart genomblöt av svett!
Sen ringde jag på klockan när jag harde duschat och gick tillbaka till min cell och gjorde massa styrkeövningar och stretchade.
Röda korset kom på förmiddagen med lussekatter och pepparkakor, jag tog inget men dem hade med sig julkort oxå som dem delade ut. Dem satte jag upp på min anslagstavla.
Jag va på bibblan den dagen och lånade "flickan som lekte med elden".
Är ingen bokmal men på häktet läste jag ut enhel del med böcker.
Det var väldigt avslappnande. Och millenium trilogin är riktigt bra!!
Fastnade direkt för dem böckerna.
Va ganska likgilltig den dagen, men det var riktigt skönt att få springa av sig i motionsrummet!
Och träning gör mig gladare.
Torsdag och Fredag 10-11/12 -09
Fick fukost kl 8 som vanligt. Va ju inte dirkekt hungrig, men jag måste ju äta.
Ca: 8.45 kom en polis och ville förhöra mig igen.
Det gick väl bra, men det bästa vore ju om jag hade min advokat. Men jag hade inte fått någon än. Men jag gick med på att bli förhörd iaf. Men det ångrar jag nu i efterhand. Men men, det är som det är nu.
Vad ska jag göra åt saken?
Dem ställde samma frågor hela jävla tiden om och om igen.
så det va inte så svårt att sitta o bli förhörd då. Jag hade tänkt ut en vettig förklaring som egentligen inte stämde på många punkter. Men jag intalade mig att så var det och tillslut trodde jag nästan på mina påhittade historier..
Hände inget annat den dagen.
Kl 20 fick jag reda på att det skulle bli häktesförhandling kl 10.45 dagen efter.
Då vart jag ganske lycklig för jag trodde naturligtvis att jag skulle bli släpp.
Så allvarligt kan ju inte mitt brott vara, eller??
Jag somnade med en ganska bra känsla i magen den kvällen iaf.
Fredag
Kl 8 kom dem in med frukosten
Mådde inte så jävla bra, många tankar snurrade i min skalle. Varför blev det så , jag hade ju så mycket positiva tankar innan jag somnade.
Åt mig frukost och sen gick jag upp och gick runt, runt, runt i cellen.
Då kom paniken och ångesten.
Dem kommer ju fan inte släppa mig nu, dem har ju hittat stora mängder prep hemma hos mig.
Hur är det med brorsan o mamma, vet dem ens att jag är här??
Är dem oxå arresterade, va fan händer????
Tårarna blev ett faktum, det gick inte att hålla dem tillbaka.
Försökte vara stark men det va helt jävla omöjligt, jag bröt ihop totalt. Kunde inte sluta gråta..
Efter en stund öppnades dörren och in kommer en polis och ser mig i mitt sämsta skick!
Har var väldigt snäll och försökte få mig på bättre tankar, men det var ingen lätt uppgift som han hade tagis sig an.
Men vi patade en stund och jag kunde lugna ner mig lite, då berättade han att min advokat hade kommit och han ville träffa mig. Och det var ju lite brottom eftersom att jag snart skulle på häktesförhandling.
Polisen ledde iväg mig till ett rum där jag fick sitta o vänta en liten stund innan min advokat kom.
När han väl om in så presenterade han sig och sen började allt med att han sa "jag är på din sida, du behöver inte vara rädd".
Dra åt helvete va glad jag blev när jag hörde dem orden.
Jag började naturligtvis gråta igen, men va fan gjorde jag det för??
Ska jag sitta där o gråta framför en helt främmande männsika som någon jävla tomte.
Usch, men så vart det iaf.
Jag kände mig trygg med honom sen iaf, vi pratade inte så himla länge, vi hade inte tid med det. Jag berättade i
i stort vad som hade hänt o sen var han tvungen att åka för att förbereda lite.
Han kändes ärlig och jag var ju tvungen att lita på honom.
10.30 kom polisen igen o hämtade mig från cellen, då skulle vi åka till tingshuset.
Jag fick gå ut och ta på mig skor och jacka, sen tog en polis och en krimanalvårdare tag i mina armar o ledde mig ut till polisbussen.
När vi var framme i tingsrätten träffade jag min advokat och vi gick in till tingsrätts salen o satte oss.
Åklagaren drog hela biten om vad jag va misstänkt för, men sen började han tala om att jag var huvudman i det hela och att jag absolut inte fick släppas på fri fot för att då skulle jag förstöra bevis och försvåra hela utredningen för dem.
Dem trodde oxå att jag skulle fortsätta med min verksamhet om jag blev släppt, antar att dem är helt jävla pantade i skallen.
Dem drog till med det värsta så att dommaren skulle hålla mig kvar.
Jag blev häktad och när jag hade fått beskedet så åkte vi tillbaka till polishuset.
När vi kom fram åkte vi upp till en annan avdelning, för jag skulle ju upp till häktes avdelningen nu.
Där fick jag nya kläder och jag fick äntligen duscha, fy fan va skönt det var.
Jag var ju inte spec fräsch, hade inte duschat på 3 jävla dagar.
Kläderna jag fick var dem där gröna mjukis ställen fula som fan.
Jag fick ett par xxxl byxor och en xl tröja.
Som tur var så va inte storlekarna så stora, annars hade jag ju drunknat i byckorna.
Det första jag ser när jag kommer upp dit är en kompis som jag har känt sen barnsben.
Hon frågar då "va fan gör du här".
Jadu, det undrar jag med sa jag...
Hur som helst så var det oerhört skönt att hon jobbade där.
Hon betydde jätte mycke för mig den tiden som jag satt häktad i örebro.
TACK!!!
När jag kommer till min nya cell #47 så var det ju rena lyxen.
Det var Tv, radio, skrivbord men framförallt en säng med riktigt sängkläder i och en egen toalett!!!!
Det fanns oxå ett fönster som jag kunde titta ut genom.
Det var riktigt fint faktiskt, såg ut över norr.
Alla snö täkta tak, svampen och OP Kyrkan som är jätte fin att titta på.
Jag bad om mat för jag hade inte ätit på jätte länge nu, kl va ca 13.
När jag hade ätit upp och tagit det lugnt en stund så kom sjuksköterskan o knackade på i min cell.
Han va en riktigt trevlig prick och frågade allmänt om hur jag mådde och om jag hade några sjukdommar. Och jag berättade om att jag har diabetes.
Jag hade med mig insulin men det var nästan slut så han gick iväg och hämtade det och när han kom tillbaka så hade vi väldiga problem med ena insulin pennan så han sprang iväg och skulle kolla på nätet om han kunde hitta något om just den pennan.
Under tiden som har var borta så kom det in en kriminalvårdare och skulle berätta om regler och rutiner på örebro häktet.
Eftersom jag hade en del restriktioner så var det ju lite speciellt.
Jag fick inte ringa, inte läsa dagstidning, inte träffa någon annan intagen och absolut inte ta emot några besök.
Det fanns lita aktiviteter den dagliga var att man fick 1 timmes promenad i en liten jävla rastgård uppe på taket.
Under hela min häktesperiod så missade jag inte en enda promenad. Det var nästan dagens höjdpunkt när man fick komma ut i friska luften och gå av sig lite.
Max tiden är 1 timme men ibland så lät personalen mig vara ute i allafall 30 min extra. Personalen var för övrigt hur trevliga som helst. Dem behandlade mig super bra.
Jag hörde inte hemma där alls tyckte dem.
Motion och dusch fick man var 3:e dag.
Bibliotek fanns och dit fick man gå på helger bara.
På Torsdagar kom det en kiosk där det fanns lite tidningar, godis, dricka osv..
När han hade berättat allt vad regler och rutiner innebar så kom sjuksjköterskan till baka och hade läst om insulin pennan.
När hade sedan gick så la jag mig i min sköna säng och sen hände det inte så mycket mer egentligen. middagen kom 16.15 och det var alltid jätte god och bra mat där.
På middagen fick jag alltid en extra tallrik eftersom jag har diabetes. På den var det 3 dl mjölk, bröd, smör, ägg, frukt och ost. Rena jävla lyxen när man har diabetes.
Kl 19 kom kvällsmaten Då fick man bröd, smör, ost och en liten yoghurt.
Det fanns en jätte snäll tant på avdelnigen som alltid smög in en extra yoghurt till mig på kvällen, super snäll!!
Jag fick oxå berättat för mig den dagen att om man inte är vaken, inte har kläder på sig eller inte bäddat sängen så får man ingen frukost. Så det gäller att gå upp i tid!
Lite senare den kvällen kom en av personalen in till mig och frågade hur det var med mig.
Jag hade alltid ett léende på läpparna när någon kom inte till mig och jag sa alltid att jag mådde bra.
Men dem förstod nog att jag inte gjorde det, hur kan man må bra i min situation?
Men jag sa iaf att jag mådde bra och vi pratade en stund och så fort hon hade stängt min cell dörr, så brast det för mig igen.
Va fan gör jag här, hur fan händer det här mig. Varför började jag med det här skiten. Var det värt det???
Vad vet folk utanför, vet dem något alls. Kommer jag få ha kvar mitt jobb, vad säger fotbolls laget, Vad säger tjej laget, hur fan kommer det gå???
Så här i efterhand så har jag ju fått höra både det och det andra om mig. Det mesta stämmer ju inte alls.
En tjej kom fram till mig på krogen och frågade om jag var sveriges största langare, va fan är det frågan om. Jag kunde ju bara skratta o gå därifrån.
Väldigt många säger att jag är fullproppad med steroider och har langat flera år.
Jag började träna när jag va 14 år, då är det väl klart som fan att jag har hunnit få en och annan muskel på kroppen, det är väl inte så konstigt, eller??
Jag hade 2 dagar innan jag blev häktad ätit lite effedrin thats it, jag ville ner i vikt, men steroider finns det inte i min kropp. Jag Lämnade doping prov och det visade ingenting, är inte det svar på tal om något??
Jag började med att "distrubera" doping i maj -09, aldrig innan det!
Folk kommer alltid att snacka, what ever.
Jag fick tillbaka mitt jobb och spela fotboll det va det viktigaste.
Det är jätte tråkigt att ledarna i flicklaget inte välkomnade mig tillbaka, men det är som det är.
Citat "kommer han tillbaka så slutar jag", slut citat.
Jävligt många nyfika skvaller kärringar vänder sig om o viskar när jag går förbi, varför?
Kan man inte bara komma fram till mig och fråga vad som har hänt..
Onsdagen den 9/12 -09
Morgonen var som vilken morgon som helst.
Jag gick upp kl 4.55 för att köra morgon kardio som vanligt. Tränade en timme, plockade fram yoghurt, mûsli,banan och några råa ägg.
Hällde upp yoghurten i tallriken skivade bananen o hällde över muslin.
Jag tog tag i skeden o precis i samma secund som jag skulle sätta ner skeden i yoghurten öppnades dörren.
Jag visste inte att jag hade dörren olåst. Min första tanke, när jag hörde dörren öppnas, var att mamma kom upp och ville mig någonting.
Men så var det absolut inte!
In kommer 3 uniformerade poliser och 2 civil poliser.
Den första polisen kommer in med pistolen i högsta hugg och han kändes som en jätte när jag tittade upp på honom.
Han rusar mot mig och säger, med en väldigt grov röst, att jag måste lägga händerna på bordet.
En annan polis kommer fram till mig o frågar vad jag har hemma.
Då frågar jag varför dem vill veta det och då frågar han direkt om jag har vapen hemma.
Absolut inte svarar jag då naturligtvis, eftersom jag aldrig har ägt något vapen över huvetaget.
Det tog skeden ur min hand och tog bort saxen som låg framför mig.
Sen fick jag inte röra mig en millimeter.
Jag tänkte vara juste och ge dem kniven som låg under ett papper som låg på bordet och då fräste dem till snabbt som fan om att jag måste sitta stilla.
Jag kände mig jävligt liten då.
Vi är här för att du är misstänkt för dopingsbrott säger den andra polisen då.
Jag förstår det, sa jag med låg röst.
Jag blev alldeles kallsvettig när jag ser dem storma in i lägenheten.
Va fan gör dem här tänke jag, dem kan ju omöjligt veta något om att jag har massa doping preparat hemma, tänkte jag.
Kvällen innan, hade jag packat massor med brev som det var doping i och dem låg utspridda på hela köksgolvet när dem kom i lägenheten.
Jag hoppade att dem var hos mig av någon annan anledning, men jag hade ju inte gjort något annat så det kunde inte vara så. Men jag hoppades att det var så iaf.
Hade det varit av någon annan anledning så hade dem förmodligen öppnat breven och sett innehållet iaf.
Poliserna va ganske vänliga , dem var inte otrevliga på något sätt och absolut inte hårdhänta.
Jag var ju tvungen att ha på mig kläder när dem skulle köra mig till polishuset i örebro.
Jag satt i bara kallingar.
Så dem frågade vilka byxor jag ville ha, jag ville ha mina chinos men dem hittade inte dem byxorna så jag fick mina adidas byxor och ett par svettiga och illaluktande fotbolls strumpor.
Jag hade tvättat någon dag tidigare så hela min säng låg full i ren tvätt men ändå påstod dem att dem inte hittade några andra kläder.
Så jag fick ta mina svettiga kläder o gilla läget.
När jag hade tagit på mig kläderna tog två poliser tag i varsin arm på mig och ledde mig ner för tappen och in i pikébussen som stod bakom knuten. två civil bilar åkte med oss in till örebro en framför och en bakom.
Kändes helt jävla overkligt, vem fan tror dem att jag är??
Dem hade berättat, precis innan dem ledde mig in i bussen, att jag absolut inte fick prata, med polisen som vaktade mig, på hela vägen in till örebro.
Så vi satt där i bilen och sa inte ett ljud. Jävlar vilka tråkiga människor, va fan får man inte prata för??
Väl inne på polishuset fick jag ta av mig naken för visitering och sen frågade dem om jag ville ha häkteskläder. Det var några fula gröna "mjukis" kläder.
Aldrig! sa jag då. Då hade jag hellre mina svettiga kläder på mig. Jag får väl åka hem senare under dagen när jag har blivit förhörd tänkte jag, så varför ska jag byta kläder va min tanke.
Så grovt är väl ändå inte brottet tyckte jag.
Efter att jag hade tagit på mig mina kläder igen så skickade dem in mig i arresten, ett rum som är ca 2,5 *3,5 m stort. Gråa väggar, golv och tack. Jävlgt trevligt rum. Mitt på golvet låg det en gul madrass. Det var det enda som fanns i rummet.
Det fanns ett förster oxå, men persiennera var ner dragna så man såg inte ut mer än att man kunde kolla gemon hålen där snöret går.
Där tillbringade jag 3 jävligt långa dagar i oviss vänta på vad som skulle hända.
Klockan var 6.50 när jag gick in i arresten.
Det fanns absolut ingenting att fördriva tiden med, förutom att försöka sova.
Men hur jävla lätt var det då?
Tror att klockan var 8 när en polis kom in med en tallrik med två bröd skivor, två små smörpaket, ett litet paket med mjuk ost, och ett litet paket med aprikos plus en 3 dl mjölk.
Va fan skulle man göra sen då?
Fanns ju ingenting att göra, man kunde bara tänkta tänka o tänka huvudet häll ju på att sprängas av alla tankar.
Jag kunde inte sluta tänka på hur det skulle gå för brorsan och mamma . Har polisen varit där oxå??
Om inte, vad ska dem göra med resten av preparaten. Det kanske inte ens finns någon misstanke hos dem.
Kl 10 var jag tvungen att kissa, ringde på centralvakten och sa det. det tog inte många sekunder innan dem kom.
Vi givk iväg till toaletten och en polis sa att jag måste lämna urinprov. Jag var ju misstänkte för dopingbrott så det kunde jag ju förstå.
Polisen som följde mig till toan sa att han var tvungen att stå brevid mig när jag kissade för att se så att jag inte "fuskade" på något sätt. Hur jävla lätt är det att kissa när någon står och tittar???
Helt jävla omöjlit, blåsan höll på att sprängas kändes det som men ändå kom det inget. Det vart ju inte lättare när han började trumma med fingrarna i dörren heller, efter en stund satte han igång vattnet i tvättstället o sa, nu kommer det nog gå lättare.
I helvete heller!
Stod säkert 5 minuter innan det gick och det var det skönaste på länge!!!!
Kl 11 var det förhör och då berättade jag väl hur det låg till i stort, men inga detaljer direkt.
Tog inte så långtid.
Efter det vart jag fotograferad, fick lämna DNA och finger avtryck.
Precis innan jag skulle fotograferas frågade jag om dem inte hade nå hårvax så att jag kunde fixa frillan.
Då började alla poliser skratta. En kvinnlig polis , som för övrigt var riktigt jävla snygg!, sa att hon tyckte att jag va snygg ändå!! Dem manliga poliserna ville inte hålla med riktigt...
Alla poliser som hade hand om mig var hur trevliga som helst.
Jag gillade han, som jag skojade med rätt mycke, mest.
Klockan var no 17 när jag fick min middag. All mat var bra, är inte så kräsen. Men jag fick bättre mat där än när jag gick i skolan kan jag lova.
23.15 tog jag mitt insulin och sen kissade jag.
Man var tvungen att fråga varje gång man skulle gå på toa.
Man fick ringa på klockan och prata med central-vakten o be dem släppa ut mig.
Det gick alltid två poliser med mig vart jag än skulle, rätt drygt, jag är ju ingen super skurk direkt!!
När man va klar på toan skulle man knacka några gånger på dörren så låste dem upp. det gick inte att låste från insidan utan det gjorde dem från utsidan.
Sen gick jag in i "rummet" och la mig på madrassen.
Försökte sova, men det tog rätt lång tid.
Hade ingen klocka så jag vet inte när jag somnade.
Det var första dagen av 5 månader i häkte.
En ganska omtumlande dag.
Jag tog det inte så hårt första dagen för jag förstod inte hur stort det här brottet var.
Det är ju trotts allt den näst sörsta utredningen i sveriges histora...
