sista dagarna.
Dagarna flöt på som vanligt. Den ena dagen var den andra lik, precis som det har varit den sista tiden.
Rätt som det är knackar det på dörren.
Det var en av utredarna som kom på besök.
Hon var rak på sak och berättade att vi ska ha ett kompleternade förhör.
jaha tänkte jag, vad är det nu då.
Vi ska bara gå igenom allt i stort och se om du vill lägga till något.
Sen inom dem närmaste dagarna har åklagaren bestämt att du kommer att bli frisläppt...
Jag visste inte vad jag skulle, tro, säga eller göra.
J:Menar du allvar?
H:Ja. Hur känns det?
Då brister det helt och ja gråter som aldrig förr.
Jag får kippa efter luft, jag får nästan panik av känslan.
Det gör ont i hela kroppen...
Jag vet knappt om jag är glad eller ledsen.
Glad för att jag äntligen ska få komma hem men så arg och ledsen för att jag har fått varit här så länge.
Hon kramar om mig och det känns fantastiskt, hon märkte att jag behövde det.
Ingen har kramat om mig och frågat hur jag mår på så väldigt länge.
NU ska jag äntligen få åka hem! Jag svävar verkligen på moln när jag går tillbaka till min cell, jag skriker i korridoren där jag "bor" att jag ska äntligen få åka hem snart!
Den dagen var en av dem lyckligaste i mitt liv.
Hur kommer friheten kännas?
Vad är det första jag ska göra?
Vem ska jag ringa först och berätta?
Fanns så mycket jag kunde fundera och tänka på.
sista dagarna.
sista månaden...
Den sista månade hände det egentligen ingenting. Alla dagar var den andra lik.
Dagarna gick.
Jag gick upp, åt frukost, gick min promenad, oftast i den stora rastgården, va i motionsrummet, fick min dusch. åt lunch, middag och fick min kvällsmacka.
Jag läste mina böcker och fångades verkligen i dem.
Har man tid och ro i kroppen så är det helt underbart att ligga och läsa.
Jag fick ju brev men inte lika ofta längre, så när jag väl fick brev så var det ju skit kul. Dem kom med jämna mellanrum.
.
ångest...
Måndag, tisdag 12-13 Ditt jävla luder!
I går måndag så kom poliserna upp till mig igen. De,ville ha uppgifterna till mina mail konton. Användarnamn och lösen.
Jag gav dem det direkt eftersom jag redan hade gett dem det en gång.
Jag gav dem det direkt eftersom jag redan hade gett dem det en gång.
(Sähär i efterhand var det ju helt idiotiskt.
Många av dem uppgifter som jag har lämnat har jag egentligen aldrig behövt lämna.
Dem hade aldrig kunnat få reda på saningen.
Mailen vi använde var ju krypterad.
Om jag inte hade lämnat ut kontouppgifterna så hade jag förmodligen inte fått såhär högt straff. Det stod svart på vitt i min mail allt dem behövde veta egentligen.)
Vi pratade lite allmänt om allt möjligt ett tag och det kändes bra att prata med någon om lite alldagliga saker igen, även om det var lite krystat.
Men dem nya utredarna är inte som "A" och "T". Dem nya kommer inte upp till mig utan anleding. Dem kommer bara upp för att göra sitt jobb sen vill dem egentligen bara gå.
"A" och "T" va mycket bättre. Fan va jag saknar att dem kom upp och satt och snackade lite.
"A" var en bra "må bättre" källa för mig.
Min advokat ringde mig, vi pratade en liten stund om allt och hur jag mådde och så.
Sen började vi prata om omhäktningen.
Han tyckte att vi skulle gå med på att flytta fram den.
Jag blev helt knäckt, va fan skulle vi gå med på det för?
Va i helvete tänker han med, tänkte jag.
Jag hade ju verkligen sett fram emot den här omhäktningen.
Dumt nog hade jag stora förhoppningar på att få bli frisläppt och kunna åka hem.
Åklagar JÄVELNS jävla argument var att det finns "kollitsions riskt".
Advokaten sa att då är det ingen mening att försöka ens.
Det där jävla ludret, vet hon vad hon håller på med frågade jag.
Han märkte att jag verkligen blev arg och ledsen.
Han gav som förslag att vi kunde försöka om jag ville,
Men då va jag så arg så jag ville inte endå.
.
Vad är det som tar sådan tid med den här utredningen egentligen.
Hela min tillvaro gick i spillror...
Jag mådde skit någon timme men det gick över.
Va fan ska jag göra åt saken?
Just nu mår jag ganska bra, men jag känner verkligen att jag har varit borta från värkligheten ganska länge nu.
Hur kommer det vara där ute.
Jag kommer nog inte att må bättre med tiden iaf.
Jag tror att farmor har skickat en bok till mig.
Men jag vet inte riktigt, fick bara in en bok helt plötsligt.
Får väl ett brev om någon dag när dem har läst igenom det.
Joseph Wambaugh har skrivit den och den heter hollywod station.
Den verkar grym.
Sent i söndags natt så hittade jag ett långt snöre i min kudde.
Jag låg och försökte sova när jag kände att det var lite hårt i kudden. Då tog jag bort örngottet och kände, då hittade jag ett hål i den och kunde dra ur någon. Det är någon som jag dragit bort kanten på ett lakan så att det blir ett långt snöre och pillat in i kudden så att någon ska kunna använda det till något.
Jag ringde till centralvakten direkt och förklarade läget. Dem kom direkt och hämtade snöret och sa att det var bra att jag sa till.
.
Dagen efter när jag var uppe på promenad så hade dem inspektion i min cell, en visitation.
Det gick bra, nästan.
Jag har ju fått tips av en polare att jag kan köpa petflaskor och dricka upp dem för att sedan fylla dem med vatten och sedan lägga dem i plastpåsar.
Jag hade 12 st 1,5 liters flaskor fördelade i två påsar.
Då kan jag använda dem och träna med i cellen.
Det har varit skit kul för mig att kunna göra det.
Men nu får jag visst inte ha det längre.
Påsen men flaskor räknas som träningsredskap och man får inte ha träningsredskap i cellen!
Mitt syfte är ju att träna med dem, men vafan ska jag inte kunna få ha det i min cell?
Fan va arg jag vart, jag sköter mig ju exemplariskt!
Låt mig få träna lite i cellen. Jag sitter där inne ca 23 timmar om dygnet, ska jag då inte få ägna 30 minuter av dem till att träna med en plastpåsjävel??
Kan dem inte bara se genom fingrarna..
När jag kom ner från förådet satt det två olitar och gick igenom hela förådet. stackars jävlar. Det är rätt mycket där inne. dem måste göra det som säkerhetsåtgärd för att jag hittade ett snöre i kudden.
Om jag inte hade berättat om snöret så hade dem inte behövt gjort det och jag hade fått behålla mina flaskor.
Jävla regler.
Nu är klockan 11.21 jag har läst lite och sedan har jag städat cellen. Fick in lite rengöringsmedel så jag kunde ta bort lite klotter och spillda saker här inne.
Så nu är min cell lite fräschare.
söndag 11/4
Ännu en helg har gått.
Den här helgen har varit den tråkigaste helgen någonsin som jag har varit frihetsberövad.
Tiden har stått still. Nästan bara skit på Tv:n.
Har nyss kollat på wipe out. Det var ganska roligt, men jag kollade bara en stund.
Kollade på sporten oxå, förbannade jävla AIK gick upp i elitserien.
Hade hellre sett Leksand och södertälje där.
Jag börjar känna stor ångest.
Det tynger mig oerhört mycket att behöva sitta här inne dag in och dag ut.
Jag sitter ofta på mitt skrivbord och tittar ut genomfönster och bara bryter ihop.
Det känns så jävla tungt när jag ser folk nere på backen som är ute och leker med sina hundar på någon gräsplätt.
Dem kan gå där ute och leka med sin hund och bara ha det kul..
På tisdag är det omhäkting igen. Jag har stora förväntningar på att få bli frisläppt.
Både polisen och min försvarare har sagt saker som gör att jag har dem stora förväntningarna.
Så nu känns det som att jag verkligen kommer att bli det.
Jag vill ju inte ha några förväntningar alls.
Blir jag släppt så blir jag. Försöker att inte tänka på det, men jag vill ju så gärna åka hem!
Blir jag inte släppt så kommer jag att bli så besviken, ledsen och arg.
Jag vet väl egentligen inte hur jag kommer att reagera och det skrämmer mig lite.
Antingen blir jag världens lyckligaste eller så bryter jag ihop totalt.
Det känns i hela kroppen att jag är orolig, jag känner mig nästan sjuk.
Jag har känns såhär några dagar nu.
Och det tär verkligen på mig.
Allt detta bara för att jag hoppas på att få bli frisläppt.
Det är inte förns runt 21 på kvällarna som jag börjar känna mig lite lugn, för då vet jag att jag snart ska sova.
Eller så känner jag mig lugn när jag sänker värmnen i cellen, släcker lampan och kryper ner under täcket.
Jag känner mig ganska harmonisk då när jag har krupit ner under täcket.
Det är klosvart i cellen, svalt och helt knäpptyst.
Det enda jag hör är hur mitt hjärta slår och då känns det lugnt och skönt.
Onsdag 7/4 Jag pratar med mamma!
Nu var det jävling länge sedan som jag skrev.
Det har hänt en hel del!
Jag pratade med mamma idag för fösta gången.
Det var helt otroligt skönt att få höra hennes röst.
Jag började ringa hem i hopp om att brorsan skulle svara, men han var inte hemma.
Vi prarade om allt möjligt. Det verkar som att en kompis "J" är inbland på något konstigt vis.
Vart ska detta sluta...
Dem verkade må, efter omständigheterna, ganska bra.
Det var skönt att höra.
Det var väldigt omtumlande att prata med henne, men rösten höll hela samtalet iaf.
Det var värre senare när jag kom in i cellen igen...
Det har varit Påsk, Vi har fått lite Påsk mat! Helvete va gott.
Vi har haft sov morgon fredag, lördag och söndag, Sjukt skönt!
Jag fick, för en vecka sedan, byta cell och avdelning.
Nu har jag fönster med "bra" utsikt.
Jag har utsikt över personal parkeringen. Man ser lite träd och en gång väg där jag faktiskt ser folk!
Det låter ju inte värst upphetsande men för mig är det det vackraste jag har sett på väldigt länge!
Det kändes kul att "flytta", jag hade nästan fjärliar i magen.
Nu när jag går ut på promenader så får jag gå ut på den stora promenadgården.
Det finns en basketboll och en korg. Och sjävla gårde är säkert 15X15 meter. Enormt stort!!!
Känns nästan förjävligt att säga så, men det är ju den största ytan som jag har vistast på helt ensam.
Jag tar jogging turer där uppe, jag springer 10 varv åt ett håll och 10 varv åt andra hållet osv.
Sen spelar jag basket med mig själv, låtsas att det finns motståndare som jag dribblar av och sen försöket sätta bollen i korgen,.
Jag känner stor frihet där uppe. Hur kan jag känna så?
Kan jag verkligen stänga av allt sådär, jag blir lycklig av att få vara i en drygt 200 m2 stor bur med en boll.
Kan jag verkligen stänga av allt sådär, jag blir lycklig av att få vara i en drygt 200 m2 stor bur med en boll.
Min advokat har blivit sjuk. Han är tydligen väldrig sjuk, han har fått någon magsjukdom.
Så han kan inte längre försvara mig. Fick reda på den den 25/3.
Fy fan, han som var så bra. Tror jag iaf, jag har ju aldrig haft någon annan.
Jag skulle haft en ny omhäktningsförhandling den 31/3 men jag hade inte fått någon ny försvarare då, så det vart ingen...
Jag vart jävligt arg för det! Ska det vara så att bara för att min advokat är sjuk och dem inte kan fixa en ny så ska jag inte få en omhäktningsförhandling. FY FAN FÖR RÄTTSSYSTEMET!
Men jag kunde ju inte göra något åt saken, så jag får leva med det.
Torsdag den 1/4 hade det kommit ett fax om att jag hart fått en ny försvarare. Bertil Schultz heter han.
Han kommer från örebro.
Vi pratade en stund i telefon igår. Han skulle få mina papper idag.
Så nu har han att göra!
Förra måndagen den 29/3 kom "A" och "T" upp.
Dem hade med sig två stycken nya utredare som presenterade sig.
En stor kille och en brud, rätt snygg faktiskt yehoo.
Måste skriva att nu i helgen som varm påsk helgen, så jobbade det en grymt snygg tjej här på min avdelning.
Jag höll på och smälla av.
Mia från skåne haha
Stor lycka i min tillvaro!
Den 25/3 lånade jag boken "svensk maffia". Grymt bra bok.
Jag fick brev från "R" (Min "doping chef") på långfredagen.
Han svarade på brevet som jag har skrivit till honom.
Han trodde inte att vi fick skriva till varandra.
Jag fick lite tips om min fängelse vistelse och lite tränings tips som jag kan göra i cellen.
Armhävningar och situps har jag gjort till förbannelse.
Ett tips var att jag kunde köpa massa 1,5 l drickor och sen fylla dem med vatten när jag hade druckit upp dem. Då kunde jag lägga dem i två påsar och utföra lite övningar, fan va kul det var!
Nu när jag har bytit avdelnig så får jag träna på "gemets" tränigsrum.
Det är mycket större och fräschare! Egen dusch där inne så jag kan ta det lugt och bara hade skönt.
Jag har fått lite bildet från jennie. Dem är på mig, kim och Jennie och på jennies gravidmage.
Jag tittar på dem flera gånger varje dag.
Torsdag 25/3
Jag har tänkt på samtalet med pappa hela natten. Jag hör fortfarande hans röst i mitt huvud, det känns som att han är här någonstanns.
Det var ju helt fantatsikt att prata med honom.
Skönt att höra en röst som jag kände igen så väl.
Fan va jag saknar honom och livet utanför dem här jävla väggarna...
Jag va sjukt trött när jag vaknade, visste fan inte vart jag var.
Trodde inte att det var sant när klockan ringde.
Fick ju brev i tisdags av Pappa & Laila, kim, Anninca & Malin och ett brev från mamma från när hon satt här i häktet. Brukar läsa breven minst två gånger för att säkra att jag inte har missat något första gången jag läste dem.
Onsdag 24/3 Jag får höra pappas röst!
"A" kom upp hit till min cell han hade några blider på lite olika preparat som dem hade hittat.
Efter förhöret pratade vi om lite allt möjligt.
Dagen flöt på helt ok, fick min träning och promenad. Men det gick ju ganska segt för jag visste ju att jag kanske skulle få ringa.
Tiden gick och klockan blev både 15.00 och 16.00 så jag tänkte att när jag klockan vart 16.00 skulle han inte skulle hinna hit idag. Men strax efter det så knackade det på min cell dörr och jag hör pipet som alltid piper när dem sätter sin "nyckel" mot låset, dörren öppnas och jag ser att det är "A" som står där.
"A" tar upp luren och sätter på högtalaren på telefonen.
Nu var det min tur att prata med pappa.
När kvällsmaten kom så såg personalen ju såklart direkt att jag inte mådde bra. Dem satt inne hos mig en stund och pratade lite. En av dem gick och hämtade små iskuber som jag kunde lägga på ögonlocken.
Somnade tidigt den kvällen, jag var helt utmattad...
Förhöret höll inte på mer än 5 minuter.
Men det känns alltid som att det tar en evighet innan dem tar slut. Man vet ju aldrig vad nästa fråga kommer att vara. Men det var inget speciellt förhör så det gick bra.
Efter förhöret pratade vi om lite allt möjligt.
Skönt att han kommer hit och pratar lite oxå.
Jag berättade att min samtals ansökan hade gått igenom.
han sa att han skulle försöka hinna upp hit på eftermiddagen så att jag kunde få mitt första samtal.
Dagen flöt på helt ok, fick min träning och promenad. Men det gick ju ganska segt för jag visste ju att jag kanske skulle få ringa.
Men han lovade ju inte. Men jag gick på helspänn hela dagaen och hoppades att han skulle komma hit.
Tiden gick och klockan blev både 15.00 och 16.00 så jag tänkte att när jag klockan vart 16.00 skulle han inte skulle hinna hit idag. Men strax efter det så knackade det på min cell dörr och jag hör pipet som alltid piper när dem sätter sin "nyckel" mot låset, dörren öppnas och jag ser att det är "A" som står där.
YES! skriker jag rätt ut, jag vart så jävla glad.
"A" och en av personalen skrattar åt mig med ett stort leende på läpparna. Dem förstår att det här är stort för mig.
"A"säger åt mig att nu går vi iväg så du får ringa till din pappa någon gång,här kan vi ju inte stå.
Vi går in i ett rum på avdelningen där det finns en soffa, ett bort och två stolar.
Jag slår mig ner i soffan direkt.
Jag kände att "A" va lite stressad, och när vi hade fått in en telefon in till rummet så berättade han att han hade lovat sin familj att åka iväg och handla lite kläder.
Men han va så otroligt snäll så han stannade kvar för min skull så att jag skulle få ringa.
Sjukt snällt!
"A" tar upp luren och sätter på högtalaren på telefonen.
Han slår nummret som står på ansöknings pappret som jag skrev.
Magen knyter sig och jag blir mer och mer nervös när signalerna går.
Det hinner gå 4 signaler och på dem signalerna hinner man tänka länge.
Fan, tänk om han inte svarar.
Då blir jag ju helt knäckt.
Men han svarar direkt efter att 4:e tonen gått.
-Ja hallå, säger pappas röst i telefonen.
Jag får en stor klump i halsen direkt och jag känner att en tår rinner ner längs kinden och droppar på "A" hand.
Han tittar på mig och förstår att det är jätte jobbigt för mig.
"A" svarar tillbaka till pappa och säger åt honom att det är "A" från polisen i umeå.
-Okej, säger pappa
-Jag har Din son här brevid mig och han skulle gärna vilja prata prata med dig. Men först måste jag gå igenom lite saker så att jag inte ska behöva bryta samtalet mellan er.
- Ja självklart.
"A" berättar att vi får inte på något sätt prata om mitt brott och lite andra små saker.
Nu var det min tur att prata med pappa.
Klumpen i halsen trycker sig längre upp och det känns nästan som att jag måste spy.
Tårarna fullkommligt rinner ner längs mina kinder och ner i knät.
Jag känner att jag knappt an prata.
-Hej pappa, säger jag med darrande röst.
-Hej fan va kul att få höra din, röst säger han till mig
-Ja, säger jag och det brister totlat.
Jag får inte fram ett enda ord, det är tyst i telefonen men efter en liten stund så säger pappa
-Hur mår du.
Det tar en stund men jag sansar mig.
Vi pratar ungefär 20 minuter om lite allt möjligt.
Det var dax att lägga på.
Klumpen i halsen hade nästan försvunnit men den kom tillbaka när jagh skulle säga " ha det bra".
Det var svårt att säga hej då. Jag ville ju inte lägga på, men det var svårt att prata om något.
Jag hade ju typ 1000 frågor men dem hade försvunnit.
Tillslut la vi på iaf.
Jag tackade "A" så mycket för att han gjorde det här för mig.
Sen fick jag gå tillbaka till min cell.
Cellen var mörk och den kändes dystrare än någonsin.
Tårarna rann och rann och rann.
Jag mådde verkligen dåligt nu. Men jag var ju glad över att jag fick prata med pappa naturligtvis.
Jag fick kippa efter luft ibland, och jag kände hur det började svida på ögonlocken tillslut av allt tårar.
När kvällsmaten kom så såg personalen ju såklart direkt att jag inte mådde bra. Dem satt inne hos mig en stund och pratade lite. En av dem gick och hämtade små iskuber som jag kunde lägga på ögonlocken.
Det var skönt.
Somnade tidigt den kvällen, jag var helt utmattad...
Tisdag 23/3
I natt hade jag en dröm om en annan person, nämnligen Rickard!
Förra lördagen lämnade jag in en ansökan om att få ringa någon, ett bevakat samtal såklart.
Jag vart jävligt nervös, vad ska jag säga till pappa när han svarar.
Jag och Rickard hart skojat lite om att vi borde vara med i ett reportage i body, men lite allvar är det nog.
Jag drömde att vi var med i tidnigens mitt uppslag och vi vart skit kända fitness profiler, grymt kul var det.
Men som alltid så vaknar jag upp ur den där jävla drömen och inser att det inte alls är som man tror.
Förra lördagen lämnade jag in en ansökan om att få ringa någon, ett bevakat samtal såklart.
Det var 1 vecka och 3 dagar sedan, sent i eftermiddags fick jag svar och DEN HADE GÅTT IGENOM!!!!
Jävlar va glad jag vart.
Så i morgon ska jag be om samtalet.
Jag vart jävligt nervös, vad ska jag säga till pappa när han svarar.
Jag har ju inte pratat med honom på evigheter.
Kommer jaga klara av att höra hans röst?
Vad kommer han säga till mig?
Tänk om han säger nå olämpligt så att poliserna bryter samtalet, eller om jag säger något olämpligt.
Jaja vi får se hur det går när jag får samtalet.
Måndag 22/3
I morse satte jag på tv:n som vanligt och slog, som alltid, på Vakna med the voise och sedan bäddade jag sängen.
Kände att jag hade en viss ro i kroppen. Kändes bra när jag vaknade.
Hade en dröm om "E" i natt med, men i den här drömmen var vi tillsammans. Allt var super bra, och vi mådde toppen...Varför drömmer jag så?
Det är stålande sol ute, bara någon enstaka minusgrad. Helt fantastiskt väder.
Hörde "C" Utanför min cell flera gånger idag, tänkte skrika till henne. Men jag hejdade mig i sista stund.
I fredags fick jag gå till "gemet" Och i dag fick jag göra det igen,det är verkligen uppskattat från min sida att få sitta där och bara lyssna på när dem pratar med mig och jag slänger in några meningar ibland.
Hade en dröm om "E" i natt med, men i den här drömmen var vi tillsammans. Allt var super bra, och vi mådde toppen...Varför drömmer jag så?
Hoppas att det är tillfälliga drömmar och tankar. Orkar inte behöva tänka på henne.
Det kapitlet har vi ju bläddrat förbi. Vi provade men det funkade inte. End of story.
Det är stålande sol ute, bara någon enstaka minusgrad. Helt fantastiskt väder.
Jag vill vara ute med mina vänner och ha det bra!
Hörde "C" Utanför min cell flera gånger idag, tänkte skrika till henne. Men jag hejdade mig i sista stund.
Vad skulle personalen göra om jag gjorde så?
Skulle väl bli ett jävla liv.
I fredags fick jag gå till "gemet" Och i dag fick jag göra det igen,det är verkligen uppskattat från min sida att få sitta där och bara lyssna på när dem pratar med mig och jag slänger in några meningar ibland.
Jag borde ju prata på som fan, men det är skönt när någon bara pratar med just mig. Tittar mig i ögonen och pratar. Annars är det ju bara tv:n som "pratar" med mig.
Söndag 21/3
Jag vaknade i morse och och trodde att min dröm var verklig. Det kändes verkligen soom att det hade hänt.
I övrigt så var dagen som vanligt egentligen, varken bra eller dålig.
Den handlade om "E". Den var både bra och dålig.
Vi var inte tillsammans i drömmen men vi hade en väldigt bra relation.
Vi var nog påväg "tillbaka" till varandra.
Känns konstigt att säga det men jag skulle vilja ha henne vid min sida.
Jag skulle behöva hennes stöd just nu.
I övrigt så var dagen som vanligt egentligen, varken bra eller dålig.
Tränade och var ute på min promenad. Fick gå lite längre i dag om jag ville.
Det ville jag. Kändes skönt att gå där ute.
Fredag 19/3
"A" Kom in till mig på förmiddagen och sa att det skulle bli förhör nästa vecka någon gång.
Fick brev från jennie och moster. Det var jobbiga brev.
På eftermiddagen kom "A" och "T" upp hit och berättade att dem skulle släppa mamma på en gång.
När jag kom ner från promenaden så stod "A" och "T" och väntade på mig och dem berättade att mamma faktiskt hade blivit släppt nu!
SJUKT BRA DAG!!!!
Sedan berättade han att dem skulle släppa mamma nästa vecka oxå.
Fick brev från jennie och moster. Det var jobbiga brev.
Moster berättade att Syrran mådde ganska dåligt. Då fick jag sån ångest att jag inte visstee vart jag skulle ta vägen.
Sedan berättade hon att hon tar hand om kim.
socialen hade varit hos henne och akut plaserat honom hos henne.
På eftermiddagen kom "A" och "T" upp hit och berättade att dem skulle släppa mamma på en gång.
Helvete vilken lättnad!!
Helgerna brukar gå väldigt långsamt men nu mådde jag fantastiskt bra!
Bara att dem sa att mamma skulle släppas gjorde att jag gick som på moln när jag var ute på min promenad.
När jag kom ner från promenaden så stod "A" och "T" och väntade på mig och dem berättade att mamma faktiskt hade blivit släppt nu!
YEEESSS!!!!!!
SJUKT BRA DAG!!!!
Torsdag 18/3 100 dagar!!
Idag har det gått exakt 100 dagar sedan jag vart gripen.
Det snöade som fan idag. Jag vill ut och åka pulka och leka i snön!!
Jag lyssnade på mix megapol och dem spelade kingston town men UB40 och jag vart skit glad av någon anledning.
SJUKT!!
Det snöade som fan idag. Jag vill ut och åka pulka och leka i snön!!
Jag tränade inte i går, men idag så gjorde jag det.
Jag sprang 4 kilometer, gjorde armhävnigar och rodde lite.
Jag lyssnade på mix megapol och dem spelade kingston town men UB40 och jag vart skit glad av någon anledning.
Jag ställde mig och dansa för mig själv i motions cellen till den låten.
Men efter en stund så knackade en från personalen på rutan, så jag var iaktagen och dem skrattade åt mig, men det gjorde jag med så klart när jag såg dem stå där.
Onsdag 17/3
Hände väl inte så mycket egentligen.
Jag försökte sätta mig och skriva ett brev till mamma men det gick inte så bra.
Jag tror att det var igår, jag satt i cellen och hörde en röst som jag kände igen.
"A" var in till mig en sväng och frågade om omhäktings förhandlingen.
Kl 21 var det efterlyst på tv. Dem visade en häktingsförhandling och det kändes jävligt olustigt.
Det börjar verkligen bli jobbigare och jobbigare att vara här.
Jag försökte sätta mig och skriva ett brev till mamma men det gick inte så bra.
Så fort jag satte ner pennan och skulle börja skriva så började jag att gråta...
Jag började att skriva efter nyheterna som började kl 9 och jag vart klar vig 16.
Det var sjukt jobbigt, saknar henne så sjukt mycket.
Jag tycker så jävla synd om henne...
Jag tror att det var igår, jag satt i cellen och hörde en röst som jag kände igen.
Det va brorsans ex som jag hörde.
Så hon är väl på något sätt inblandad i det här (visste inte alls hur hon var inblandad när jag satt häktad).
Min teori är att hon har varit med och gjort sig av med "mina preparat". Känner jag henne rätt så tror jag inte att polisen kommer att hitta preparaten.
Brorsans ex bor 3 celler bort från mig.
"A" var in till mig en sväng och frågade om omhäktings förhandlingen.
Jag hade avböjt den, kändes ju inte som att den behövdes.
Så jag berattade för honom att jag hade avböjt den.
Han var väldigt stressad. Det har skett ett mord här i umeå så han hade jobbat till klockan 2 på natten mellan tisdag och onsdag.
Kl 21 var det efterlyst på tv. Dem visade en häktingsförhandling och det kändes jävligt olustigt.
När dem sa vissa ord så kände man igen situationen. Konstig känsla...
Det börjar verkligen bli jobbigare och jobbigare att vara här.
Det är så jävla frustrerande att, 24 timmar om dygnet, vara omringad av väggar. Det längsta jag har varit från en vägg är nog max 2 meter.
Enda gången som jag har varit längre bort från en vägg är när jag vart flyttad med bli ner till jönköping för att jag ju sedan blev flugen upp hit till umeå.
Tisdag 16/3
Har legat och kollat på bygglov och jag blir så jävla sugen på att få snickra igen.
Jag vill åka hem till folk och hjälpa dem med sina hem.
Skapa nya saker!
Känns så jävla tråkigt att jag inte fick avsluta mitt "projekt" hemma hos kunden jag var hos innan jag vart gripen.
Höll på att fixa deras övervåning, det var en hall, ett rum och ett badrum som jag skulle renovera.
Men nu sitter jag här, klockan är 23.15 och jag har tv:n på ljudlöst i bakgrunden och säng lampan brevid mig är tänd, och skriver av mig lite.
Det ser kallt ut där ute, folk har stora jackor på sig och det ryker ur deras munnar när dem andas.
Tänk om jag oxå kunde få vara ute just nu, med min jacka, mina skor, byxor, tröja, strumpor och mina egna jävla kallsonger!
Det kommer jag så småning om få göra, men det känns långt borta..
Det har tydligen varit stressigt i dag på avdelningen.
Jag var och tränade och när jag var klar så ringde jag som vanligt och sa att jag var klar. Men jag satt där inne och väntade i en kvart. Då ringde jag igen och frågade vad dem höll på med, då sa han att dem delade ut mat så dem kunde inte just nu.
Men ca 4 sekunder senare så kom en och hämtade mig, så det va visst inte så stressigt iaf kanske?
Hur som helst så fick jag inte gå in och duscha direkt efter passet så jag fick gå in i cellen helt dyngsur av svett och äta min lunch.
Så jag fick snällt gå in i cellen, äta min mat och vänta på att dem skulle komma och hämta mig igen.
Dem sa till mig att jag får gå och duscha när dem hämtar in disken.
I helvete heller, jag fick sitta i cellen i 4 timmar innan dem kom och hämtade mig så att jag fick gå in o duscha.
En trevlig dam på avdelningen kom och frågade om jag inte hade fått duscha, nej sa jag ju så klart och hon bad om ursäkt för vakten hade inte sagt det till resten av personalen.
När dem kom och hämtade disken så frågade jag rakt ut om det verkligen var matutdelningen som var orsaken till att jag fick sitta och vänta på att få bli utsläppt från gymmet.
Då erkände han som satt i vakten att han faktiskt hade glömt bort mig, men inte fan fick man en ursäkt!
Han skrattade bara och tyckte att det var roligt.
Jävla gubb jävel...
Måndag 15/3 Tuuungt...
Humöret går upp och ner, men jag kan inte visa för personalen hur jag egentligen mår nu. Det skulle nog bara bli jobbigare med massa daltande. Jag vill vara för mig själv tror jag. Egentligen vet jag nog inte vad jag vill, hur ska jag kunna veta det? Men just nu känns det som att jag vill vara ifred och bara få tänka för mig själv.
Förra veckan träffade jag "A" och "T", vi snackade ett tag och det var skit trevligt. Dem är ju kanon bra människor som sagt. Men sen, det kommer allt som oftast ett men, efter att vi har snackat ett tag så kommer den dystra tonen fram och dem berättar att dem har häktat mamma nu. Det var ju helt fruktansvärt att höra.. Det är ju jag som har satt henne i den här situationen, FAN!!
Dem senaste dagarna har promenaderna varit riktigt jobbiga.
Jag visste inte att man kunde ansöka om att få samtal ut härifrån, men nu har jag fått reda på det och jag har ansökta om att få ringa tillpappa. Samtalen är ju naturligtvis bevakade när jag ringer men det är ju värt det iaf! Pappa är fullmakts innehavare för mig just nu så det är ju bra om jag kan få prata med honom lite om viktiga saker.
Jag fick ett brev grån en tjej förra veckan och vi kallar henne "G". Jag blev väldigt glad att hon skrev och jag svarade direkt på hennes brev och hoppas att jag snart får ett nytt brev. Hon behöver stöd och en vänn att lite på, så jag hoppas att hon känner att jag är det.
I Torsdags lämnade jag in "kiosklistan" och jag ville ha en snickers, chilli nötter och 2 liter cola zero. På fredagen fick jag det jag hade beställt och jag proppade i mig allt ihopa på kvällen, det var ju fruktansvärt gott men jag blev att må illa och senare på kvällen spydde jag... Jag spydde bara en gång som tur var,jävel va äckligt det var.
I går rakade jag mig, jag va riktigt skäggig så det var en befrielse att raka sig kan jag lova. Nu känner jag mig som en ny människa.
Jag bad, förra veckan, om att få in lite häften om olika anstalter. Idag ringde jag på centralvakten och frågade dem vart dem hade tagit vägen, dem hade glömt bort det men så fort jag sa till så kom dem in med allt ganska omgående. Jag kollade igenom alla och jag föll ganska direkt för kolmårdens anstalt, om man nu kan falla för en anstalt.
Förra veckan träffade jag "A" och "T", vi snackade ett tag och det var skit trevligt. Dem är ju kanon bra människor som sagt. Men sen, det kommer allt som oftast ett men, efter att vi har snackat ett tag så kommer den dystra tonen fram och dem berättar att dem har häktat mamma nu. Det var ju helt fruktansvärt att höra.. Det är ju jag som har satt henne i den här situationen, FAN!!
Men som jag förstod det på poliserna så är det inte mitt fel att hon är häktad just nu, det verkar ju ha hänt lite saker utanför murarna som jag inte känner till. Folk verkar vilja hjälpa mig där ute, om jag förstår det rätt.
Jag får läsa lite mellan raderna när poliserna pratar med mig. I torsdags (4 dagar sedan)så tog polisen in Mamma och Brorsan på förhör i örebro och samma kväll tog dem in mig på förhör. Jag fick gå iväg kl 19.30 och klockan var strax efter kl 21 innan jag vart utsläppt från förhörsrummet och fick gå till min cell. Saf berättade så mycket jag kunde och jag försökte så gott jag kunde att säga sanningen. Men det va mycket konstiga frågor och människor jag inte har en anning om vilka dem är och vad dem gör. Sedan är det inte så lätt att komma ihåg saker längre, det har ju gått så jävla lång tid nu...
Dem senaste dagarna har promenaderna varit riktigt jobbiga.
Jag kommer in på dåliga tankar och gråter hela jävla hela tiden så fort jag kommer ut på den där jävla rastgården.
Jag försöker att undvika dem negativa tankarna så gott det går, med det går bara inte att slå bort dem, så jag gråter och gråter och gråter...
Varför kan jag inte bara få slippa må dåligt.
Jag tänker väldigt mycket på mina närmaste och efter såhär lång tid borta från dem så är det ju oundvikligt att att inte tänka på dem. Många tankar går ju naturligtvis till mamma, kim och såklart jennie.
Men Pappa kommer upp väldigt ofta just nu.
Jag visste inte att man kunde ansöka om att få samtal ut härifrån, men nu har jag fått reda på det och jag har ansökta om att få ringa tillpappa. Samtalen är ju naturligtvis bevakade när jag ringer men det är ju värt det iaf! Pappa är fullmakts innehavare för mig just nu så det är ju bra om jag kan få prata med honom lite om viktiga saker.
Jag fick ett brev grån en tjej förra veckan och vi kallar henne "G". Jag blev väldigt glad att hon skrev och jag svarade direkt på hennes brev och hoppas att jag snart får ett nytt brev. Hon behöver stöd och en vänn att lite på, så jag hoppas att hon känner att jag är det.
I Torsdags lämnade jag in "kiosklistan" och jag ville ha en snickers, chilli nötter och 2 liter cola zero. På fredagen fick jag det jag hade beställt och jag proppade i mig allt ihopa på kvällen, det var ju fruktansvärt gott men jag blev att må illa och senare på kvällen spydde jag... Jag spydde bara en gång som tur var,jävel va äckligt det var.
I går rakade jag mig, jag va riktigt skäggig så det var en befrielse att raka sig kan jag lova. Nu känner jag mig som en ny människa.
Jag bad, förra veckan, om att få in lite häften om olika anstalter. Idag ringde jag på centralvakten och frågade dem vart dem hade tagit vägen, dem hade glömt bort det men så fort jag sa till så kom dem in med allt ganska omgående. Jag kollade igenom alla och jag föll ganska direkt för kolmårdens anstalt, om man nu kan falla för en anstalt.
Jag pratade med min advokat och han har hört att skänninges anstalt är riktigt bra. Men det är ensluten och ganska stor anstalt. Jag vill ju hamna på en öppen anstalt.
Ons 10/3 Jobbig tid...
Har varit jävligt nere dem senaste två veckorna. Jag har mått riktigt dåligt, men nu börjar jag komma på fötter igen.
Det började 25/2 när jag var uppe på promenad och personalen ringde på klockan och sa att den polis ville prata med mig.
Jag vart helt kallsvettig, han hade ju rätt om att det fanns mer preparat. Men "chefen" skulle väl aldrig säga något, Han vet ju inte ens om att jag har ett till "lager ställe". Jag var helt knäckt. Dem släppte ut mig på en gång och jag fick gå ut på min rastgård igen. Men där uppe snurrade tankarna alldeles för mycket, jag klarade inte av att vara där ute.
Va fan skulle jag göra nu.. Kommer dem ta in mamma och kim eller?
Tankarna snurrade och snurrade, vad skulle jag ta mig till? Vad ska jag säga? Ska jag säga som det är? vad händer då med mamma och kim? Helvete, magen vände sig ut och in, jag ville gräva ner mig... Svetten rann och jag kände mig panikslagen...
Väl inne på en av polisernas kontor så frågade dem mig hur det egentligen låg till. Det brast direkt och jag jag började stor gråta, det jag mig servett efter servett och gick och hämtade vatten åt mig. Det tog ungefär en halvtimme för mig att sannsa, sen sa jag som det var. Jag har mer preparat hos mamma. Men jag tror inte att ni kommer att hitta något, för ni har ju redan gjort husrannsakan hos henne. Jag vet inte vart dem har gjort av preparaten, men jag hoppas att dem har slängt bort allt. Dem tyckte ju naturligtvis att det var bra att jag sa som det va. Samtidigt som det det var superjobbigt att säga som det var så kändes det helt fantastiskt att släppa en så stor sak, det var en lättnad. Jag vet inte om det finns något mer som jag kan säga.
Men vad kommer att hända med mamma och kim nu då??.. Fan... Jag har aldrig mått så jävla dåligt som jag gjorde då, jag grät i flera dagar i sträck.
Jag kunde inte träna, äta, sova. Jag gick ut på mina promenader, det va skönt att gråta ute. Jag ville visa personalen hur dåligt jag mådde, jag sa det aldrig till dem men när jag va ute på promenad så kunde dem ju se hur mycket jag grät. Kände mig sjukt patetisk, men jag mådde så jävla dåligt. Efter att dem såg mig må så såligt så kom dem in till mig med jämna mellanrum och frågade hur det va och vi pratade.
På Torsdagen kom röda korset och man fick gå och prata med någon, den chansen tog jag direkt. Jag satt med en kille i två timmar och pratade om allt, det var helt fantastiskt.
På fredagen knackade det på cell dörren och då stod det en präst där och frågade om jag ville komma ut och prata lite. Shit va snabbt prästen kom tänkte jag.
På promenaderna dem närmaste dagarna kändes allt hopplöst igen och jag kunde inte hålla tårarna borta, det va som om någon tryckte på en knapp så fort jag kom ut dit för det tog bara någon minut innan jag började gråta. Det vart så varje gång i 4 dagar. Inne i cellen så gick det bra för då kunde jag tänka på annat.
Efter Torsdagens erkännande så märkte T och A att det var jobbgt för mig. Dem pratade med personalen och bad dem hålla ett öga på mig. Personalen berättade att dem hade sagt det till till dem, kändes skönt att det brydde sig så mycket.
I fredags den 5:e såg jag för första gången, på jävligt länge, en skit snygg tjej. Hon var med och serverade frukosten. Dagen efter så såg jag henne flera gånger, hon hämtade mig från duschen några gånger.. =)
Det började 25/2 när jag var uppe på promenad och personalen ringde på klockan och sa att den polis ville prata med mig.
Jag trodde ju att det var A eller T men så var det inte. Det var en annan polis som jag inte träffat förut. Han började ställa massa frågor om mer preparat. Han frågade om jag verkligen inte hade mer preparat än dem som dem hittade hemma hos mig. Jag nekade ju naturligtvis direkt. Sen började han ställa massa obehagliga frågor om mamma och kim. Eftersom jag nekade till anklagerserna så vart han irriterad och han höjde rösten och sa att dem vet att jag har mer preparat än dem som dem hittade i min lägenhet. Han sa att dem hade en lista på hur mycket preparat som skulle funnits hemma hos mig. Jag sa att det va omöjligt att det finns en lista. Men dem hävdade att dem hade hittat listan hos "min chef". Jag sa att det måste vara ett misstag och att det lika gärna kunde vara något annat. Då hotade han med att dem skulle ta in mamma och kim och sätta dem i häkte om jag inte sa sanningen. Då sa jag ifrån direkt och ringde på vakterna så att jag kunde gå ifrån förhöret.
Jag vart helt kallsvettig, han hade ju rätt om att det fanns mer preparat. Men "chefen" skulle väl aldrig säga något, Han vet ju inte ens om att jag har ett till "lager ställe". Jag var helt knäckt. Dem släppte ut mig på en gång och jag fick gå ut på min rastgård igen. Men där uppe snurrade tankarna alldeles för mycket, jag klarade inte av att vara där ute.
Va fan skulle jag göra nu.. Kommer dem ta in mamma och kim eller?
Helvete va fan har jag ställt till med egentligen?...
Jag ringde på klockan i ren panik och sa att dem måste släppa in mig så jag kan få gå in i cellen och ringa A eller T så att jag får prata med mina riktiga utredare.
Dem släppte in mig och jag fick gå till min cell och ringa direkt. Det tog inte många minuter innan poliserna kom och hämtade in på på förhör igen.
Tankarna snurrade och snurrade, vad skulle jag ta mig till? Vad ska jag säga? Ska jag säga som det är? vad händer då med mamma och kim? Helvete, magen vände sig ut och in, jag ville gräva ner mig... Svetten rann och jag kände mig panikslagen...
Väl inne på en av polisernas kontor så frågade dem mig hur det egentligen låg till. Det brast direkt och jag jag började stor gråta, det jag mig servett efter servett och gick och hämtade vatten åt mig. Det tog ungefär en halvtimme för mig att sannsa, sen sa jag som det var. Jag har mer preparat hos mamma. Men jag tror inte att ni kommer att hitta något, för ni har ju redan gjort husrannsakan hos henne. Jag vet inte vart dem har gjort av preparaten, men jag hoppas att dem har slängt bort allt. Dem tyckte ju naturligtvis att det var bra att jag sa som det va. Samtidigt som det det var superjobbigt att säga som det var så kändes det helt fantastiskt att släppa en så stor sak, det var en lättnad. Jag vet inte om det finns något mer som jag kan säga.
Men vad kommer att hända med mamma och kim nu då??.. Fan... Jag har aldrig mått så jävla dåligt som jag gjorde då, jag grät i flera dagar i sträck.
Jag kunde inte träna, äta, sova. Jag gick ut på mina promenader, det va skönt att gråta ute. Jag ville visa personalen hur dåligt jag mådde, jag sa det aldrig till dem men när jag va ute på promenad så kunde dem ju se hur mycket jag grät. Kände mig sjukt patetisk, men jag mådde så jävla dåligt. Efter att dem såg mig må så såligt så kom dem in till mig med jämna mellanrum och frågade hur det va och vi pratade.
På Torsdagen kom röda korset och man fick gå och prata med någon, den chansen tog jag direkt. Jag satt med en kille i två timmar och pratade om allt, det var helt fantastiskt.
Han hade haft ett jobigt liv med droger och våld, men han hade tagit sig igenom allt och mår bra nu.
Han skulle prata med en nära vän som är präst, han skulle be honom komma till häktet för att träffa mig. Jag tyckte att det skulle bli skit intressant.
På fredagen knackade det på cell dörren och då stod det en präst där och frågade om jag ville komma ut och prata lite. Shit va snabbt prästen kom tänkte jag.
Men när vi va inne i besöksrummet förstod jag att det inte var den prästen som jag trodde. Det här va en präst som kommer frivilligt varje vecka. Det var en kvinna i 50 års åldern. Vi pratade om vad jag har lärt mig av allt det här och massa annat.
På promenaderna dem närmaste dagarna kändes allt hopplöst igen och jag kunde inte hålla tårarna borta, det va som om någon tryckte på en knapp så fort jag kom ut dit för det tog bara någon minut innan jag började gråta. Det vart så varje gång i 4 dagar. Inne i cellen så gick det bra för då kunde jag tänka på annat.
Efter Torsdagens erkännande så märkte T och A att det var jobbgt för mig. Dem pratade med personalen och bad dem hålla ett öga på mig. Personalen berättade att dem hade sagt det till till dem, kändes skönt att det brydde sig så mycket.
På Fredagen kom T in till mig, jag satt och läste några brev när han kom in.
Jag satt och va helt förstörd för det var några väldigt rörande brev. Vi började prata om hur jag mådde och då vart det bara ännu värre. Men efter en stund så tog jag mig samman och det kändes bättre. Han skulle ner och åka vasaloppet så han hade lite bråttom när han kom in till mig. Men han ville komma upp till mig och kolla hur jag mådde. Han va ledig men han kom och hälsade på iaf.
I fredags den 5:e såg jag för första gången, på jävligt länge, en skit snygg tjej. Hon var med och serverade frukosten. Dagen efter så såg jag henne flera gånger, hon hämtade mig från duschen några gånger.. =)
Har säkert hänt mer saker men i så fall återkommer jag om det.
Tisdag 23/2
Vaknade trött som fan. Kunde inte sova så bra.
Låg och tänkte på vad dem kommer fram till med åklagaren.
Fick min promenad och motion i dag direkt efter varandra.
Gick inte så bra med sockret då..
T och A kom upp på eftermiddagen, men dem hade egentligen ingenting att säga.
Dem måste komma längre med utrednigen i andra led för att kunna släppa mig...
Känns sådär, för dem verkar verkligen inte fatta hur lite jag vet egentligen...
Jaja nu får jag bita ihop och ta dag för dag.
Måndag 22/2
Började morgonon med att titta på Sverige-Finland, vinst men 3-0 SKÖNT!!!
Jag är fan osäker men jag tor att mamma fyller i dag.
Har aldrig kommit ihåg vilket datum det är...
Grattis mamma!
Älskar dig!
Jag saknar dig så sjukt mycke..
Vill att allt ska vara som vanligt.
Fy fan va jag inte vill vara här.
Hur länge ska det där fortsätta, det tar ju aldrig slut...
Tänk va glad jag skulle bli om jag bara kunde få prata med någon i telefon iaf.
Fast frågan är om ´jag skulle klara av att höra någons röst just nu.
Jag skulle nog bryta ihop totalt...
Tog en extra kopp kaffe i förmiddags, det va ingen bra idé...
Magen rasade totalt, helvete.
Det va ingen rolig upplevelse..
va ute på min promenad någon gång, kommer inte ihåg när det var bara.
Men jag fick inte gå min timme för poliserna T och A kom och ville prata med mig.
Det var ett litet förhör, inget allvarligt.
Dem frågade bara om några paket som jag hade fått från gymgrossisten.
Kollade på damernas semifinal i sprint stafetten.
Sedan sappade jag när finalen gick.
Det vart silver til våra duktiga tjejer!!
På förhöret berättade T och A att dem skulle ta upp allt med åklagaren i morgon för att sedan på eftermiddagen komma upp till mig med lite besked om hur dem tänker och så.
Jag hoppas för allt i världen att det kommer att bli goda nyheter.
Vill iaf att dem ska ta bort mina restriktioner. Jag vill ju tränna min familj eller åtminstone kunna få höra deras röster...Det är hemskt att inte kunna ha en direkt kontakt dem dem.
Ett jävla brev tar ju för fan en vecka att få fram.
Tänk om jag kunde få prata med Mamma, Kim, Jennie och pappa.
Det skulle betyda så sjukt mycke.
Hoppas du fick en bra fördelsedag mamma, tänker på dig hela tiden! Älskar dig <3
