Torsdag

Fick fukost kl 8 som vanligt. Va ju inte dirkekt hungrig, men jag måste ju äta.
Ca: 8.45 kom en polis och ville förhöra mig igen.
Det gick väl bra, men det bästa vore ju om jag hade min advokat. Men jag hade inte fått någon än. Men jag gick med på att bli förhörd iaf. Men det ångrar jag nu i efterhand. Men men, det är som det är nu.
Vad ska jag göra åt saken?
Dem ställde samma frågor hela jävla tiden om och om igen.
så det va inte så svårt att sitta o bli förhörd då. Jag hade tänkt ut en vettig förklaring som egentligen inte stämde på många punkter. Men jag intalade mig att så var det och tillslut trodde jag nästan på mina påhittade historier..

Hände inget annat den dagen.
Kl 20 fick jag reda på att det skulle bli häktesförhandling kl 10.45 dagen efter.
Då vart jag ganske lycklig för jag trodde naturligtvis att jag skulle bli släpp.
Så allvarligt kan ju inte mitt brott vara, eller??
Jag somnade med en ganska bra känsla i magen den kvällen iaf.

Fredag

Kl 8 kom dem in med frukosten
Mådde inte så jävla bra, många tankar snurrade i min skalle. Varför blev det så , jag hade ju så mycket positiva tankar innan jag somnade.
Åt mig frukost och sen gick jag upp och gick runt, runt, runt i cellen.
Då kom paniken och ångesten.
Dem kommer ju fan inte släppa mig nu, dem har ju hittat stora mängder prep hemma hos mig.
Hur är det med brorsan o mamma, vet dem ens att jag är här??
Är dem oxå arresterade, va fan händer????
Tårarna blev ett faktum, det gick inte att hålla dem tillbaka.
Försökte vara stark men det va helt jävla omöjligt, jag bröt ihop totalt. Kunde inte sluta gråta..
Efter en stund öppnades dörren och in kommer en polis och ser mig i mitt sämsta skick!
Har var väldigt snäll och försökte få mig på bättre tankar, men det var ingen lätt uppgift som han hade tagis sig an.
Men vi patade en stund och jag kunde lugna ner mig lite, då berättade han att min advokat hade kommit och han ville träffa mig. Och det var ju lite brottom eftersom att jag snart skulle på häktesförhandling.
Polisen ledde iväg mig till ett rum där jag fick sitta o vänta en liten stund innan min advokat kom.

När han väl om in så presenterade han sig och sen började allt med att han sa "jag är på din sida, du behöver inte vara rädd".
Dra åt helvete va glad jag blev när jag hörde dem orden.
Jag började naturligtvis gråta igen, men va fan gjorde jag det för??
Ska jag sitta där o gråta framför en helt främmande männsika som någon jävla tomte.
Usch, men så vart det iaf.
Jag kände mig trygg med honom sen iaf, vi pratade inte så himla länge, vi hade inte tid med det. Jag berättade i
i stort vad som hade hänt o sen var han tvungen att åka för att förbereda lite.
Han kändes ärlig och jag var ju tvungen att lita på honom.

10.30 kom polisen igen o hämtade mig från cellen, då skulle vi åka till tingshuset.
Jag fick gå ut och ta på mig skor och jacka, sen tog en polis och en krimanalvårdare tag i mina armar o ledde mig ut till polisbussen.

När vi var framme i tingsrätten träffade jag min advokat och vi gick in till tingsrätts salen o satte oss.
Åklagaren drog hela biten om vad jag va misstänkt för, men sen började han tala om att jag var huvudman i det hela och att jag absolut inte fick släppas på fri fot för att då skulle jag förstöra bevis och försvåra hela utredningen för dem.
Dem trodde oxå att jag skulle fortsätta med min verksamhet om jag blev släppt, antar att dem är helt jävla pantade i skallen.
Dem drog till med det värsta så att dommaren skulle hålla mig kvar.
Jag blev häktad och när jag hade fått beskedet så åkte vi tillbaka till polishuset.

När vi kom fram åkte vi upp till en annan avdelning, för jag skulle ju upp till häktes avdelningen nu.
Där fick jag nya kläder och jag fick äntligen duscha, fy fan va skönt det var.
Jag var ju inte spec fräsch, hade inte duschat på 3 jävla dagar.
Kläderna jag fick var dem där gröna mjukis ställen fula som fan.
Jag fick ett par xxxl byxor och en xl tröja.
Som tur var så va inte storlekarna så stora, annars hade jag ju drunknat i byckorna.

Det första jag ser när jag kommer upp dit är en kompis som jag har känt sen barnsben.
Hon frågar då "va fan gör du här".
Jadu, det undrar jag med sa jag...
Hur som helst så var det oerhört skönt att hon jobbade där.
Hon betydde jätte mycke för mig den tiden som jag satt häktad i örebro.
TACK!!!

När jag kommer till min nya cell #47 så var det ju rena lyxen.
Det var Tv, radio, skrivbord men framförallt en säng med riktigt sängkläder i och en egen toalett!!!!
Det fanns oxå ett fönster som jag kunde titta ut genom.
Det var riktigt fint faktiskt, såg ut över norr.
Alla snö täkta tak, svampen och OP Kyrkan som är jätte fin att titta på.
Jag bad om mat för jag hade inte ätit på jätte länge nu, kl va ca 13.
När jag hade ätit upp och tagit det lugnt en stund så kom sjuksköterskan o knackade på i min cell.
Han va en riktigt trevlig prick och frågade allmänt om hur jag mådde och om jag hade några sjukdommar. Och jag berättade om att jag har diabetes.
Jag hade med mig insulin men det var nästan slut så han gick iväg och hämtade det och när han kom tillbaka så hade vi väldiga problem med ena insulin pennan så han sprang iväg och skulle kolla på nätet om han kunde hitta något om just den pennan.
Under tiden som har var borta så kom det in en kriminalvårdare och skulle berätta om regler och rutiner på örebro häktet.
Eftersom jag hade en del restriktioner så var det ju lite speciellt.
Jag fick inte ringa, inte läsa dagstidning, inte träffa någon annan intagen och absolut inte ta emot några besök.
Det fanns lita aktiviteter den dagliga var att man fick 1 timmes promenad i en liten jävla rastgård uppe på taket.
Under hela min häktesperiod så missade jag inte en enda promenad. Det var nästan dagens höjdpunkt när man fick komma ut i friska luften och gå av sig lite. 
Max tiden är 1 timme men ibland så lät personalen mig vara ute i allafall 30 min extra. Personalen var för övrigt hur trevliga som helst. Dem behandlade mig super bra.
Jag hörde inte hemma där alls tyckte dem.
Motion och dusch fick man var 3:e dag.
Bibliotek fanns och dit fick man gå på helger bara.
På Torsdagar kom det en kiosk där det fanns lite tidningar, godis, dricka osv..
När han hade berättat allt vad regler och rutiner innebar så kom sjuksjköterskan till baka och hade läst om insulin pennan.
När hade sedan gick så la jag mig i min sköna säng och sen hände det inte så mycket mer egentligen. middagen kom 16.15 och det var alltid jätte god och bra mat där.
På middagen fick jag alltid en extra tallrik eftersom jag har diabetes. På den var det 3 dl mjölk, bröd, smör, ägg, frukt och ost. Rena jävla lyxen när man har diabetes.
Kl 19 kom kvällsmaten Då fick man bröd, smör, ost och en liten yoghurt.
Det fanns en jätte snäll tant på avdelnigen som alltid smög in en extra yoghurt till mig på kvällen, super snäll!!

Jag fick oxå berättat för mig den dagen att om man inte är vaken, inte har kläder på sig eller inte bäddat sängen så får man ingen frukost. Så det gäller att gå upp i tid!

Lite senare den kvällen kom en av personalen in till mig och frågade hur det var med mig.
Jag hade alltid ett léende på läpparna när någon kom inte till mig och jag sa alltid att jag mådde bra.
Men dem förstod nog att jag inte gjorde det, hur kan man må bra i min situation?
Men jag sa iaf att jag mådde bra och vi pratade en stund och så fort hon hade stängt min cell dörr, så brast det för mig igen.
Va fan gör jag här, hur fan händer det här mig. Varför började jag med det här skiten. Var det värt det???
Vad vet folk utanför, vet dem något alls. Kommer jag få ha kvar mitt jobb, vad säger fotbolls laget, Vad säger tjej laget, hur fan kommer det gå???

Så här i efterhand så har jag ju fått höra både det och det andra om mig. Det mesta stämmer ju inte alls.
En tjej kom fram till mig på krogen och frågade om jag var sveriges största langare, va fan är det frågan om. Jag kunde ju bara skratta o gå därifrån.
Väldigt många säger att jag är fullproppad med steroider och har langat flera år.
Jag började träna när jag va 14 år, då är det väl klart som fan att jag har hunnit få en och annan muskel på kroppen, det är väl inte så konstigt, eller??
Jag hade 2 dagar innan jag blev häktad ätit lite effedrin thats it, jag ville ner i vikt, men steroider finns det inte i min kropp. Jag Lämnade doping prov och det visade ingenting, är inte det svar på tal om något??
Jag började med att "distrubera" doping i maj -09, aldrig innan det!
Folk kommer alltid att snacka, what ever.
Jag fick tillbaka mitt jobb och spela fotboll det va det viktigaste.
Det är jätte tråkigt att ledarna i flicklaget inte välkomnade mig tillbaka, men det är som det är.
Citat "kommer han tillbaka så slutar jag", slut citat.
Jävligt många nyfika skvaller kärringar vänder sig om o viskar när jag går förbi, varför? 
Kan man inte bara komma fram till mig och fråga vad som har hänt..