Söndag

Hände egentligen inget den dagen. Satt och läste nästan hela dagen, var ute på min promenad i rastgården.

På rastgården finns det ju inget annat att göra än att tänka.
Det är oundvikligt, konstigt nog var det inte så jobbigt att gå där ute och tänka på allt.
Det va ju svårt att gråta där för att det satt ju en vakt att kolla på mig hela tiden, så där ute kunde jag vara stark på något sätt.

Måndag

Jävlar va jobbigt allt kändes den dagen.
Gråtet satt i halsen hela dagen, och väldigt många gånger brast det.
Hur mycke jag än försökte så gick det inte att vara stark när jag var själv inne i cellen. Det gick bra att vara stark när jag träffade personalen eller någon annan från polishuset.
Jag satt största delen av dagen på skrivbordet och kollade ut genom fönstret.
Jag saknade alla nära på utsidan. Vad ska alla tycka om mig nu, kommer någon ens prata med mig när jag kommer ut?
Vad kommer hända, blir jag släppt snart eller? Va fan händer på utsidan?
Undrade vad Rickard skulle tycka, vi har ju tränat länge ihop nu.
Sen visar det sig att jag håller på och distruberar doping.
Tror han att jag håller på med det då?
Jag hade gjort bra framsteg på gymmet då, så det skulle inte vara konstigt om han trodde det.
Jag va övertygad om att han hatade mig... 
Mycket negativa tankar alltså.

Det var inga förhör den dagen, borde dem inte banka in frågor i mitt huvud nu??
Varför ska jag annars sitta här?
Va fan håller dem på med egentligen?
Helvete...

Skrev ett brev till mamma och kim.
Det var helt sjukt känslomässigt, tog säkert 2 timmar att skriva ett brev.
Kunde inte sluta gråta när jag skrev, är ju en riktigt jävla cry baby!
Men jag knåpade ihop ett brev och lämnade ut det till personalen när middagen kom.