Förhöret höll inte på mer än 5 minuter.

Men det känns alltid som att det tar en evighet innan dem tar slut. Man vet ju aldrig vad nästa fråga kommer att vara. Men det var inget speciellt förhör så det gick bra.

Efter förhöret pratade vi om lite allt möjligt.

Skönt att han kommer hit och pratar lite oxå.

Jag berättade att min samtals ansökan hade gått igenom.

han sa att han skulle försöka hinna upp hit på eftermiddagen så att jag kunde få mitt första samtal.

Dagen flöt på helt ok, fick min träning och promenad. Men det gick ju ganska segt för jag visste ju att jag kanske skulle få ringa.

Men han lovade ju inte. Men jag gick på helspänn hela dagaen och hoppades att han skulle komma hit.

Tiden gick och klockan blev både 15.00 och 16.00 så jag tänkte att när jag klockan vart 16.00 skulle han inte skulle hinna hit idag. Men strax efter det så knackade det på min cell dörr och jag hör pipet som alltid piper när dem sätter sin "nyckel" mot låset, dörren öppnas och jag ser att det är "A" som står där.

YES! skriker jag rätt ut, jag vart så jävla glad.

"A" och en av personalen skrattar åt mig med ett stort leende på läpparna. Dem förstår att det här är stort för mig.

"A"säger åt mig att nu går vi iväg så du får ringa till din pappa någon gång,här kan vi ju inte stå.

Vi går in i ett rum på avdelningen där det finns en soffa, ett bort och två stolar.

Jag slår mig ner i soffan direkt.

Jag kände att "A" va lite stressad, och när vi hade fått in en telefon in till rummet så berättade han att han hade lovat sin familj att åka iväg och handla lite kläder.

Men han va så otroligt snäll så han stannade kvar för min skull så att jag skulle få ringa.

Sjukt snällt!

"A" tar upp luren och sätter på högtalaren på telefonen.

Han slår nummret som står på ansöknings pappret som jag skrev.

Magen knyter sig och jag blir mer och mer nervös när signalerna går.

Det hinner gå 4 signaler och på dem signalerna hinner man tänka länge.

Fan, tänk om han inte svarar.

Då blir jag ju helt knäckt.

Men han svarar direkt efter att 4:e tonen gått.

-Ja hallå, säger pappas röst i telefonen.

Jag får en stor klump i halsen direkt och jag känner att en tår rinner ner längs kinden och droppar på "A" hand.

Han tittar på mig och förstår att det är jätte jobbigt för mig.

"A" svarar tillbaka till pappa och säger åt honom att det är "A" från polisen i umeå.

-Okej, säger pappa

-Jag har Din son här brevid mig och han skulle gärna vilja prata prata med dig. Men först måste jag gå igenom lite saker så att jag inte ska behöva bryta samtalet mellan er.

- Ja självklart.

"A" berättar att vi får inte på något sätt prata om mitt brott och lite andra små saker.

Nu var det min tur att prata med pappa.

Klumpen i halsen trycker sig längre upp och det känns nästan som att jag måste spy.

Tårarna fullkommligt rinner ner längs mina kinder och ner i knät.

Jag känner att jag knappt an prata.

-Hej pappa, säger jag med darrande röst.

-Hej fan va kul att få höra din, röst säger han till mig

-Ja, säger jag och det brister totlat.

Jag får inte fram ett enda ord, det är tyst i telefonen men efter en liten stund så säger pappa

-Hur mår du.

Det tar en stund men jag sansar mig.

Vi pratar ungefär 20 minuter om lite allt möjligt.

Det var dax att lägga på.

Klumpen i halsen hade nästan försvunnit men den kom tillbaka när jagh skulle säga " ha det bra".

Det var svårt att säga hej då. Jag ville ju inte lägga på, men det var svårt att prata om något.

Jag hade ju typ 1000 frågor men dem hade försvunnit.

Tillslut la vi på iaf.

Jag tackade "A" så mycket för att han gjorde det här för mig.

Sen fick jag gå tillbaka till min cell.

Cellen var mörk och den kändes dystrare än någonsin.

Tårarna rann och rann och rann.

Jag mådde verkligen dåligt nu. Men jag var ju glad över att jag fick prata med pappa naturligtvis.

Jag fick kippa efter luft ibland, och jag kände hur det började svida på ögonlocken tillslut av allt tårar.

När kvällsmaten kom så såg personalen ju såklart direkt att jag inte mådde bra. Dem satt inne hos mig en stund och pratade lite. En av dem gick och hämtade små iskuber som jag kunde lägga på ögonlocken.

Det var skönt.

Somnade tidigt den kvällen, jag var helt utmattad...

Jag och Rickard hart skojat lite om att vi borde vara med i ett reportage i body, men lite allvar är det nog.

Jag drömde att vi var med i tidnigens mitt uppslag och vi vart skit kända fitness profiler, grymt kul var det.

Men som alltid så vaknar jag upp ur den där jävla drömen och inser att det inte alls är som man tror.

Förra lördagen lämnade jag in en ansökan om att få ringa någon, ett bevakat samtal såklart.

Det var 1 vecka och 3 dagar sedan, sent i eftermiddags fick jag svar och DEN HADE GÅTT IGENOM!!!!

Jävlar va glad jag vart.

Så i morgon ska jag be om samtalet.

Jag vart jävligt nervös, vad ska jag säga till pappa när han svarar.

Jag har ju inte pratat med honom på evigheter.

Kommer jaga klara av att höra hans röst?

Vad kommer han säga till mig?

Tänk om han säger nå olämpligt så att poliserna bryter samtalet, eller om jag säger något olämpligt.

Jaja vi får se hur det går när jag får samtalet.

Kände att jag hade en viss ro i kroppen. Kändes bra när jag vaknade.

Den handlade om "E". Den var både bra och dålig.

Vi var inte tillsammans i drömmen men vi hade en väldigt bra relation.

Vi var nog påväg "tillbaka" till varandra.

Känns konstigt att säga det men jag skulle vilja ha henne vid min sida.

Jag skulle behöva hennes stöd just nu.

I övrigt så var dagen som vanligt egentligen, varken bra eller dålig.

Tränade och var ute på min promenad. Fick gå lite längre i dag om jag ville.

Det ville jag. Kändes skönt att gå där ute.

Sedan berättade han att dem skulle släppa mamma nästa vecka oxå.

Fick brev från jennie och moster. Det var jobbiga brev.

Moster berättade att Syrran mådde ganska dåligt. Då fick jag sån ångest att jag inte visstee vart jag skulle ta vägen.

Sedan berättade hon att hon tar hand om kim.

socialen hade varit hos henne och akut plaserat honom hos henne.

På eftermiddagen kom "A" och "T" upp hit och berättade att dem skulle släppa mamma på en gång.

Helvete vilken lättnad!!

Helgerna brukar gå väldigt långsamt men nu mådde jag fantastiskt bra!

Bara att dem sa att mamma skulle släppas gjorde att jag gick som på moln när jag var ute på min promenad.

När jag kom ner från promenaden så stod "A" och "T" och väntade på mig och dem berättade att mamma faktiskt hade blivit släppt nu!

YEEESSS!!!!!!

SJUKT BRA DAG!!!!

SJUKT!!

Det snöade som fan idag. Jag vill ut och åka pulka och leka i snön!!

Jag tränade inte i går, men idag så gjorde jag det.

Jag sprang 4 kilometer, gjorde armhävnigar och rodde lite.

Jag lyssnade på mix megapol och dem spelade kingston town men UB40 och jag vart skit glad av någon anledning.

Jag ställde mig och dansa för mig själv i motions cellen till den låten.

Men efter en stund så knackade en från personalen på rutan, så jag var iaktagen och dem skrattade åt mig, men det gjorde jag med så klart när jag såg dem stå där.

Jag försökte sätta mig och skriva ett brev till mamma men det gick inte så bra.

Så fort jag satte ner pennan och skulle börja skriva så började jag att gråta...

Jag började att skriva efter nyheterna som började kl 9 och jag vart klar vig 16.

Det var sjukt jobbigt, saknar henne så sjukt mycket.

Jag tycker så jävla synd om henne...

Jag tror att det var igår, jag satt i cellen och hörde en röst som jag kände igen.

Det va brorsans ex som jag hörde.

Så hon är väl på något sätt inblandad i det här (visste inte alls hur hon var inblandad när jag satt häktad).

Min teori är att hon har varit med och gjort sig av med "mina preparat". Känner jag henne rätt så tror jag inte att polisen kommer att hitta preparaten.

Brorsans ex bor 3 celler bort från mig.

"A" var in till mig en sväng och frågade om omhäktings förhandlingen.

Jag hade avböjt den, kändes ju inte som att den behövdes.

Så jag berattade för honom att jag hade avböjt den.

Han var väldigt stressad. Det har skett ett mord här i umeå så han hade jobbat till klockan 2 på natten mellan tisdag och onsdag.

Kl 21 var det efterlyst på tv. Dem visade en häktingsförhandling och det kändes jävligt olustigt.

När dem sa vissa ord så kände man igen situationen. Konstig känsla...

Det börjar verkligen bli jobbigare och jobbigare att vara här.

Det är så jävla frustrerande att, 24 timmar om dygnet, vara omringad av väggar. Det längsta jag har varit från en vägg är nog max 2 meter.

Enda gången som jag har varit längre bort från en vägg är när jag vart flyttad med bli ner till jönköping för att jag ju sedan blev flugen upp hit till umeå.

Har legat och kollat på bygglov och jag blir så jävla sugen på att få snickra igen.

Jag vill åka hem till folk och hjälpa dem med sina hem.

Skapa nya saker!

Känns så jävla tråkigt att jag inte fick avsluta mitt "projekt" hemma hos kunden jag var hos innan jag vart gripen.

Höll på att fixa deras övervåning, det  var en hall, ett rum och ett badrum som jag skulle renovera.

Men nu sitter jag här, klockan är 23.15 och jag har tv:n på ljudlöst i bakgrunden och säng lampan brevid mig är tänd, och skriver av mig lite.

Det ser kallt ut där ute, folk har stora jackor på sig och det ryker ur deras munnar när dem andas.

Tänk om jag oxå kunde få vara ute just nu, med min jacka, mina skor, byxor, tröja, strumpor och mina egna jävla kallsonger!

Det kommer jag så småning om få göra, men det känns långt borta..

Det har tydligen varit stressigt i dag på avdelningen.

Jag var och tränade och när jag var klar så ringde jag som vanligt och sa att jag var klar. Men jag satt där inne och väntade i en kvart. Då ringde jag igen och frågade vad dem höll på med, då sa han att dem delade ut mat så dem kunde inte just nu.

Men ca 4 sekunder senare så kom en och hämtade mig, så det va visst inte så stressigt iaf kanske?

Hur som helst så fick jag inte gå in och duscha direkt efter passet så jag fick gå in i cellen helt dyngsur av svett och äta min lunch.

Så jag fick snällt gå in i cellen, äta min mat och vänta på att dem skulle komma och hämta mig igen.

Dem sa till mig att jag får gå och duscha när dem hämtar in disken.

I helvete heller, jag fick sitta i cellen i 4 timmar innan dem kom och hämtade mig så att jag fick gå in o duscha.

En trevlig dam på avdelningen kom och frågade om jag inte hade fått duscha, nej sa jag ju så klart och hon bad om ursäkt för vakten hade inte sagt det till resten av personalen.

När dem kom och hämtade disken så frågade jag rakt ut om det verkligen var matutdelningen som var orsaken till att jag fick sitta och vänta på att få bli utsläppt från gymmet.

Då erkände han som satt i vakten att han faktiskt hade glömt bort mig, men inte fan fick man en ursäkt!

Han skrattade bara och tyckte att det var roligt.

Jävla gubb jävel...