Jag försökte sätta mig och skriva ett brev till mamma men det gick inte så bra.

Så fort jag satte ner pennan och skulle börja skriva så började jag att gråta...

Jag började att skriva efter nyheterna som började kl 9 och jag vart klar vig 16.

Det var sjukt jobbigt, saknar henne så sjukt mycket.

Jag tycker så jävla synd om henne...

Jag tror att det var igår, jag satt i cellen och hörde en röst som jag kände igen.

Det va brorsans ex som jag hörde.

Så hon är väl på något sätt inblandad i det här (visste inte alls hur hon var inblandad när jag satt häktad).

Min teori är att hon har varit med och gjort sig av med "mina preparat". Känner jag henne rätt så tror jag inte att polisen kommer att hitta preparaten.

Brorsans ex bor 3 celler bort från mig.

"A" var in till mig en sväng och frågade om omhäktings förhandlingen.

Jag hade avböjt den, kändes ju inte som att den behövdes.

Så jag berattade för honom att jag hade avböjt den.

Han var väldigt stressad. Det har skett ett mord här i umeå så han hade jobbat till klockan 2 på natten mellan tisdag och onsdag.

Kl 21 var det efterlyst på tv. Dem visade en häktingsförhandling och det kändes jävligt olustigt.

När dem sa vissa ord så kände man igen situationen. Konstig känsla...

Det börjar verkligen bli jobbigare och jobbigare att vara här.

Det är så jävla frustrerande att, 24 timmar om dygnet, vara omringad av väggar. Det längsta jag har varit från en vägg är nog max 2 meter.

Enda gången som jag har varit längre bort från en vägg är när jag vart flyttad med bli ner till jönköping för att jag ju sedan blev flugen upp hit till umeå.