Dagarna flöt på som vanligt. Den ena dagen var den andra lik, precis som det har varit den sista tiden. 

 

Rätt som det är knackar det på dörren. 

Det var en av utredarna som kom på besök. 

Hon var rak på sak och berättade att vi ska ha ett kompleternade förhör.

jaha tänkte jag, vad är det nu då.

 

Vi ska bara gå igenom allt i stort och se om du vill lägga till något.

Sen inom dem närmaste dagarna har åklagaren bestämt att du kommer att bli frisläppt...

 

Jag visste inte vad jag skulle, tro, säga eller göra.

J:Menar du allvar?

H:Ja. Hur känns det?

 

Då brister det helt och ja gråter som aldrig förr.

Jag får kippa efter luft, jag får nästan panik av känslan.

Det gör ont i hela kroppen...

 

Jag vet knappt om jag är glad eller ledsen.

Glad för att jag äntligen ska få komma hem men så arg och ledsen för att jag har fått varit här så länge.

Hon kramar om mig och det känns fantastiskt, hon märkte att jag behövde det.

Ingen har kramat om mig och frågat hur jag mår på så väldigt länge.

 

NU ska jag äntligen få åka hem! Jag svävar verkligen på moln när jag går tillbaka till min cell, jag skriker i korridoren där jag "bor" att jag ska äntligen få åka hem snart! 

Den dagen var en av dem lyckligaste i mitt liv.

Hur kommer friheten kännas?

Vad är det första jag ska göra?

Vem ska jag ringa först och berätta?

Fanns så mycket jag kunde fundera och tänka på.