Jag har tänkt på samtalet med pappa hela natten. Jag hör fortfarande hans röst i mitt huvud, det känns som att han är här någonstanns. 

Det var ju helt fantatsikt att prata med honom.

Skönt att höra en röst som jag kände igen så väl.

Fan va jag saknar honom och livet utanför dem här jävla väggarna...

 

Jag va sjukt trött när jag vaknade, visste fan inte vart jag var.

Trodde inte att det var sant när klockan ringde.

 

Fick ju brev i tisdags av Pappa & Laila, kim, Anninca & Malin och ett brev från mamma från när hon satt här i häktet. Brukar läsa breven minst två gånger för att säkra att jag inte har missat något första gången jag läste dem.