Ännu en helg har gått.

Den här helgen har varit den tråkigaste helgen någonsin som jag har varit frihetsberövad.

Tiden har stått still. Nästan bara skit på Tv:n.

 

Har nyss kollat på wipe out. Det var ganska roligt, men jag kollade bara en stund.

Kollade på sporten oxå, förbannade jävla AIK gick upp i elitserien.

Hade hellre sett Leksand och södertälje där.

 

Jag börjar känna stor ångest.

Det tynger mig oerhört mycket att behöva sitta här inne dag in och dag ut.

Jag sitter ofta på mitt skrivbord och tittar ut genomfönster och bara bryter ihop.

Det känns så jävla tungt när jag ser folk nere på backen som är ute och leker med sina hundar på någon gräsplätt.

Dem kan gå där ute och leka med sin hund och bara ha det kul..

 

På tisdag är det omhäkting igen. Jag har stora förväntningar på att få bli frisläppt.

Både polisen och min försvarare har sagt saker som gör att jag har dem stora förväntningarna.

Så nu känns det som att jag verkligen kommer att bli det.

Jag vill ju inte ha några förväntningar alls.

Blir jag släppt så blir jag. Försöker att inte tänka på det, men jag vill ju så gärna åka hem!

Blir jag inte släppt så kommer jag att bli så besviken, ledsen och arg.

Jag vet väl egentligen inte hur jag kommer att reagera och det skrämmer mig lite.

Antingen blir jag världens lyckligaste eller så bryter jag ihop totalt.

 

Det känns i hela kroppen att jag är orolig, jag känner mig nästan sjuk.

Jag har känns såhär några dagar nu.

Och det tär verkligen på mig.

Allt detta bara för att jag hoppas på att få bli frisläppt.

Det är inte förns runt 21 på kvällarna som jag börjar känna mig lite lugn, för då vet jag att jag snart ska sova.

Eller så känner jag mig lugn när jag sänker värmnen i cellen, släcker lampan och kryper ner under täcket.

Jag känner mig ganska harmonisk då när jag har krupit ner under täcket.

Det är klosvart i cellen, svalt och helt knäpptyst.

Det enda jag hör är hur mitt hjärta slår och då känns det lugnt och skönt.