Var ute på min promenad kl 9.30, det var kallt som fan! Dem sa att det var -15 grader.
Men jag har varit ute en annan morgon när det var -20 grader, så det gick ganska bra att vara ute. När jag hade  gått några varv så domnade benen bort och då var det bara att köra på!
 Det var ingen annan än jag som va ute en hel timme varje dag så personalen var jävligt imponerade haha.

När jag hade gått min promenad och kom till min cell så låg det en liten hög med brev!
Gissa om jag blev glad?
Jag kände klumpen i magen innan jag ens hade tagit upp dem från golvet.
Spännd av förväntan på vilka det var så gick jag in i cellen och satte mig vid mitt skrivbord och vände upp breven och kollade vilka jag hade fått i från.
Jag hade fått från Mamma o kim, Pappa och hans fru och sedan hade jag fått från min barndoms vänns familj.
Det var den tyngsta dagen hittils!
Jag grät o grät o grät i flera timmar efter det.
Det var så fruktansvärt jobbigt...
Hela den dagen var förstörd sen, även om ja var nere så kände jag mig starkare, det fanns faktiskt folk där ute som fortfarande brydde sig om mig på riktigt!

Efter några timmar kom det in två krista herrar o knackade på min cell.
Dem kommer till oss intagna varje vecka och frågar om vi vill komma ut och prata lite.  
Dem bjöd på kaffe och bakelse, jag tog bara kaffet eftersom jag har diabetes och sen gav dem mig en "jul klapp" eftersom det var julafton snart...
Vi fick två böcker : Nya testamenet och en annan bok som heter huliganen.
Jag läste lite i Nya T och sen läste jag hela Huliganen, riktigt bra bok!!

Sent på kvällen satte jag mig och skrev tillbaka till dem som hade skickat till mig. Det tog himla lång tid, jag fick skriva om några brev för att dem vart helt blöta av tårar...
Det gick inte att hålla dem tillbaka, det var en känslo laddad dag..


Jag är fruktansvärt glad för alla breven som jag fick under hela min tid i häktet, dem betydde ocg betyder fortfarande oerhört mycket för mig!