Det var några dagar sedan som jag skrev i dagboken. Nu har en stor sten släppts från magen. Jag hade förhör i måndags och det va väl inget märkvärdgt, tills hon droppade at vi skulle gå igenom massor med telefon samtal som jag har haft. Efter det har jag mått nå fruktansvärt dåligt,fy fan. Dem har seriöst haft telefon avlyssning på mig. Hur är det möjligt, för att dem ska få göra det krävs det väl en massa konstiga intyg, misstankar och dem måste ju haft span på mig skit länge. Vad har jag sagt i telefonen egentligen. Vi har ju haft ett nummer som bara jag och min "chef" vet om. Det byter vi ju med jämna mellanrum för att ingen ska kunna ha avyssning på oss. Så fort hon berättade det i måndags så ville jag prata med min advokat, men han var inte tillgänglig då. Ångesten tryckte i hela kroppen på mig och jag kallsvettades som fan. Jag mådde illa och fick kväljningar titt som tätt... Nu måste det ju komma fram saker som jag har döljt för dem. Helvete hur fan ska det här sluta egentligen?... Jag hade migrän på tisdagen när jag vaknade kl 6. Jag hade sovit max 2 timmar den natten, mådde riktigt dåligt. Jag fick en panodil av personalen men migränen släppte inte iaf. På eftermdagen fick jag en migrän tablett av sjuksköterskan. Den hjälpte efter ca 3 timmar och jag kunde bli människa igen. Men efter det så fick jag en väldigt obehaglig känsla i halsen och magen, fick massor med slem i halsen och sura uppstötningen, usch och fy fan va äckligt! Somnade kl 21 den kvällen. Idag onsdag vaknade jag kl 7.05 satte på tvn och kollade på the voise som vanligt. Kl 10 kom min advokat hit. Fan va glad jag blev. Jag kunde äntligen prata med någon om vardagliga saker. Ha ett vanligt samtal, det kändes fantastiskt! Sen kom vi in på lite allvarliga saker och jag ställde hypotetiska frågon till honom och han gav mig väldigt bra svar. Så nu mår jag lite bättre faktiskt. Så mycket ångest som jag har haft under måndagen och tisdagen har jag aldrig någonsin haft, mådde så sjukt jävla dåligt. Saknar faktiskt "Anna", henne kunde jag ju prata med här på häktet och jag visste att hon faktiskt brydde sig om mig. Men nu hade ju hon viktigare saker att ta itu med. Stackars, stackars,stackars dig, tänkte mycket på dig.. Hoppas att hon kommer tillbaka snart iaf. Allt hade kännts mycket lättare om jag kunde säga hela sannigen till polisen. Jag ljuger väl förskräckligt dåligt, men så länge dem inte kommer med konkreta bevis så säger jag inget längre, jag har redan sagt för mycket... Fast iofs så kmr jag nog inte berätta så mycket mer även om dem kommer med mer bevisnig..