Det började 25/2 när jag var uppe på promenad och personalen ringde på klockan och sa att den polis ville prata med mig.

Jag trodde ju att det var A eller T men så var det inte. Det var en annan polis som jag inte träffat förut. Han började ställa massa frågor om mer preparat. Han frågade om jag verkligen inte hade mer preparat än dem som dem hittade hemma hos mig. Jag nekade ju naturligtvis direkt. Sen började han ställa massa obehagliga frågor om mamma och kim. Eftersom jag nekade till anklagerserna så vart han irriterad och han höjde rösten och sa att dem vet att jag har mer preparat än dem som dem hittade i min lägenhet. Han sa att dem hade en lista på hur mycket preparat som skulle funnits hemma hos mig. Jag sa att det va omöjligt att det finns en lista. Men dem hävdade att dem hade hittat listan hos "min chef". Jag sa att det måste vara ett misstag och att det lika gärna kunde vara något annat. Då hotade han med att dem skulle ta in mamma och kim och sätta dem i häkte om jag inte sa sanningen. Då sa jag ifrån direkt och ringde på vakterna så att jag kunde gå ifrån förhöret.

Jag vart helt kallsvettig, han hade ju rätt om att det fanns mer preparat. Men "chefen" skulle väl aldrig säga något, Han vet ju inte ens om att jag har ett till "lager ställe". Jag var helt knäckt. Dem släppte ut mig på en gång och jag fick gå ut på min rastgård igen. Men där uppe snurrade tankarna alldeles för mycket, jag klarade inte av att vara där ute.

Va fan skulle jag göra nu.. Kommer dem ta in mamma och kim eller?

Helvete va fan har jag ställt till med egentligen?...

Jag ringde på klockan i ren panik och sa att dem måste släppa in mig så jag kan få gå in i cellen och ringa A eller T så att jag får prata med mina riktiga utredare.

Dem släppte in mig och jag fick gå till min cell och ringa direkt. Det tog inte många minuter innan poliserna kom och hämtade in på på förhör igen.

Tankarna snurrade och snurrade, vad skulle jag ta mig till? Vad ska jag säga? Ska jag säga som det är? vad händer då med mamma och kim? Helvete, magen vände sig ut och in, jag ville gräva ner mig... Svetten rann och jag kände mig panikslagen...

Väl inne på en av polisernas kontor så frågade dem mig hur det egentligen låg till. Det brast direkt och jag jag började stor gråta, det jag mig servett efter servett och gick och hämtade vatten åt mig. Det tog ungefär en halvtimme för mig att sannsa, sen sa jag som det var. Jag har mer preparat hos mamma. Men jag tror inte att ni kommer att hitta något, för ni har ju redan gjort husrannsakan hos henne. Jag vet inte vart dem har gjort av preparaten, men jag hoppas att dem har slängt bort allt. Dem tyckte ju naturligtvis att det var bra att jag sa som det va. Samtidigt som det det var superjobbigt att säga som det var så kändes det helt fantastiskt att släppa en så stor sak, det var en lättnad. Jag vet inte om det finns något mer som jag kan säga.

Men vad kommer att hända med mamma och kim nu då??.. Fan... Jag har aldrig mått så jävla dåligt som jag gjorde då, jag grät i flera dagar i sträck.

Jag kunde inte träna, äta, sova. Jag gick ut på mina promenader, det va skönt att gråta ute. Jag ville visa personalen hur dåligt jag mådde, jag sa det aldrig till dem men när jag va ute på promenad så kunde dem ju se hur mycket jag grät. Kände mig sjukt patetisk, men jag mådde så jävla dåligt. Efter att dem såg mig må så såligt så kom dem in till mig med jämna mellanrum och frågade hur det va och vi pratade.

På Torsdagen kom röda korset och man fick gå och prata med någon, den chansen tog jag direkt. Jag satt med en kille i två timmar och pratade om allt, det var helt fantastiskt.

Han hade haft ett jobigt liv med droger och våld, men han hade tagit sig igenom allt och mår bra nu.

Han skulle prata med en nära vän som är präst, han skulle be honom komma till häktet för att träffa mig. Jag tyckte att det skulle bli skit intressant.

På fredagen knackade det på cell dörren och då stod det en präst där och frågade om jag ville komma ut och prata lite. Shit va snabbt prästen kom tänkte jag.

Men när vi va inne i besöksrummet förstod jag att det inte var den prästen som jag trodde. Det här va en präst som kommer frivilligt varje vecka. Det var en kvinna i 50 års åldern. Vi pratade om vad jag har lärt mig av allt det här och massa annat.

På promenaderna dem närmaste dagarna kändes allt hopplöst igen och jag kunde inte hålla tårarna borta, det va som om någon tryckte på en knapp så fort jag kom ut dit för det tog bara någon minut innan jag började gråta. Det vart så varje gång i 4 dagar. Inne i cellen så gick det bra för då kunde jag tänka på annat.

Efter Torsdagens erkännande så märkte T och A att det var jobbgt för mig. Dem pratade med personalen och bad dem hålla ett öga på mig. Personalen berättade att dem hade sagt det till till dem, kändes skönt att det brydde sig så mycket.

På Fredagen kom T in till mig, jag satt och läste några brev när han kom in.

Jag satt och va helt förstörd för det var några väldigt rörande brev. Vi började prata om hur jag mådde och då vart det bara ännu värre. Men efter en stund så tog jag mig samman och det kändes bättre. Han skulle ner och åka vasaloppet så han hade lite bråttom när han kom in till mig. Men han ville komma upp till mig och kolla hur jag mådde. Han va ledig men han kom och hälsade på iaf.

I fredags den 5:e såg jag för första gången, på jävligt länge, en skit snygg tjej. Hon var med och serverade frukosten. Dagen efter så såg jag henne flera gånger, hon hämtade mig från duschen några gånger.. =)

Har säkert hänt mer saker men i så fall återkommer jag om det.